Som varande en ung man i sina bästa år (63) hade jag nog inte mycket tankar om livet som pensionär

Att renovera gamla gubbar som ser ut som slaka tulpaner
Manual som skulle kunna vara standard för gamla gubbar som inte vet
vad de ger sig in på i samband med hjärtbesvär

Egna upplevelser av Bengt L, Gladö storskog Mars 2007

Förra året när jag var en ung man i sina bästa år (63) hade jag nog inte mycket tankar om livet
som pensionär. Mina planer kretsade mest kring min smedja som jag byggt där jag funderade
på hur jag skulle kunna utveckla en hantverkskonst som med modern teknik förlorade i
betydelse.
Jag tänkte nu berätta lite om hur ett lönebetalt arbetsliv kan sluta eller hur man fångas i
sjukvårdens garn. Mina kontakter med sjukvården var lyckliga eftersom de hade varit
obefintliga. Privatläkarreformen, från någon tidigare borgerlig regering, hade väl registrerat
mig hos någon läkare, men denne hade jag aldrig haft anledning att besöka. De kontakter jag
haft hade varit med hälsokontroller och företagshälsovård där man nog i 5 år varnat för lite
högt blodtryck och ordinerat medicin och kostomtanke.
När gubben började slokna
2006 i februari förändrades nog något då jag en vacker dag på en servering med mina
barnbarn plötsligt tappade all ork och lade mitt lilla kraftlösa huvud på bordet. Nåväl efter att
måltiden avslutats lyckades vi samlas i bilen och jag körde hem barnaskaran och vräkte mig
med jacka och kängor i deras vardagsrumssoffa. Själv ville jag till vårdcentralen för att ta ett
EKG men barnaskaran hade redan larmat mamman som kommenderade ambulans. Jag tyckte
inte om att ställa till problem och fick prata med en sjuksköterska på vårdcentralen som
lyckligtvis med pondus delade mammans uppfattning. Ambulans rekvirerades till en
misstänkt hjärtinfarkt. Jag kopplades upp på EKG och radio till sjukhuset som nog mest
tyckte det var en bekräftad hjärtinfarkt och sen var det full rulle med blåljus och sirener.
Sjukvårdaren i ambulansen var mycket intresserad av att jag inte somnade och kämpade hårt
medan jag mest av allt ville sluta ögonen och koppla av en stund.
Framme på Södersjukhuset väntade man på mig. Kollade ett blodprov som visade att vissa
signalsubstanser sänts ut från hjärtat som endast sker vi hjärtinfarkt och sen i full galopp till
ett departement som hanterar kranskärlsröntgen och vidgning av igenproppade kranskärl. For
ambulansen hemifrån kl. 16 tror jag nästan att kärlen var vidgade igen kl. 18.00. Ibland går
det undan i korridorerna. Jag fick tillbringa en natt på intensivvårdsavdelningen och
ytterligare några dygn på vårdavdelning. Redan efter att mina kranskärl vidgats i hjärtat kände
jag mig helt återställd.
Resten av våren åtgick för sjukgymnastik och information kring risker för hjärtpatienter med
bland annat stor tyngdpunkt på kost och motion. Veckan före midsommar avslutades detta
med ett sluttest jag skulle visa att 12 veckors träning verkligen förbättrat mitt hälsoläge. Döm
om sjukgymnastens förvåning när han med stor besvikelse kunde konstatera att arbetsprovet
visade att hans ansträngningar varit förgäves och att jag var precis lika bra, kanske något
sämre än när jag började. Det fick bli kvarsittning genom att han skickade med ett strängt
program att sköta på egen hand.
Arbetssituationen hade under senare år utvecklades så att jag bara ville bort och trots livliga protester från försäkringskassa och företagshälsovård bestämde jag mig för att gå i pension. Jag höll nog på att bli idiotförklarad på kuppen eftersom sjukersättning var högre än pension och det här kunde dra ut på tiden i det oändliga var deras bedömning. Men pensionär blev jag och ett lugn inföll som jag aldrig trott jag kunde känna medan jag var anställd. När jag kom hem från sjukhuset hade jag nog känt liksom ett lock över luftstrupen när jag ansträngde mig men associerade detta med ett konditionsproblem. Jag kunde till exempel försöka springa lite men i varje uppförsbacke tog jag slut även om jag verkligen försökte ta det lugnt. Jag pratade med sjukhuset på de återbesök man ordnat för uppföljning med både läkare och sjuksköterskor. Jag fick en rekommendation att använda nitroglycerinspray (dynamiten) för att se om det löste några problem men jag var ingen tung konsument av detta och bar det med mig endast om jag åkte på en ny hjärtinfarkt. Jag löste nog problemet med att fega, d.v.s. jag minskade helt enkelt farten om jag visste det skulle ta emot. Det slutade med dagliga promenader till brevlådan men en omväg på 6 – 8 km vilket på en vecka kunde bli 4 mils promenader. Inför en avslutande läkarkontroll i november 2006 beordrades ett arbetsprov. Sjukgymnastens observationer var nog inte helt tokiga för jag var även här tvungen att avbryta i förtid men man fick tydligen en hel del indikationen som man klassificerade som kärlkramp. Jag ordinerades nu också Nitroglycerinliknande preparat som depot tabletter d.v.s. jag tog en tablett på morgonen som höll bort symptomen resten av dagen. Man bestämde sig också för en ny kranskärlsröntgen för att se om man kunde göra något för att lindra problemet. Vad skall vi göra nu då? Slokande tulpaner är vi trötta på.
30 januari 2007 var jag kallad till denna röntgen och jag trodde då att man skulle vidga
ytterligare ett kranskärl som man i samband med hjärtinfarkten observerat men som man låtit
vänta med. Kranskärlsröntgenapparaten är en fantastiks maskin, där man via en kateter (ser ut
som en sotviska) i en ven i ljumsken letar sig fram till hjärtat, och på ett gäng monitorer kan
se hur blodet flödar med hjälp av en skvätt kontrastmedel. Operatören av underverket sade rätt
snabbt att han inte tänkte göra något eftersom det blev för omfattande för honom. Han
diagnosticerade det nödvändiga och satte en kork i hålet i ljumsken och ville diskutera med
ytterligare experter på Thoraxkliniken på Karolinska sjukhuset. När man senare i veckan hade
gjort denna analys hade man kommit fram till att man ville operera 5 kranskärl. Väntetiden
sattes till 3 månader, d.v.s. operation någon gång i maj.
Nu började nya kvarnar mala. Jag var remitterad till Karolinska i Solna där man utförde
kranskärlsoperationer på Thoraxkliniken. Maggans pappa är t.ex. opererad där och Per
Nyberg hade ju för några år sedan fått en ny hjärtklaff inopererad där. Ingen av dem hade väl
haft någon enkel resa direkt. Vid denna tid var Karolinska våldsamt överbelastat.
Indragningar av anslag hade väl reducerat resurserna långt under behoven. Den införda
vårdgarantin, att man skulle fixa allt inom 3 månader, var nog en utopi vilket någon i kvarnen
insåg. redanRefter två veckor ringde så vårdgarantin och erbjöd operation i antingen Uppsala
akademiska sjukhus (4 veckors väntetid) eller i Örebro universitetssjukhus (2 veckors
väntetid). Det fick bli Uppsala eftersom lilla Eva var född där för snart 40 år sedan och det
vore kul att se hur det såg ut där nu.
Jag pratade med Uppsalas operationsplanering och det var egentligen bara att välja dag själv.
Det fick bli efter sportlovet när ungskocken skulle riskera liven i skidbackarna, så jag valde
söndag den 4/3. I Uppsala kör man tydligen hårt. Inga lediga söndagar här inte.
Nu får det vara nog nu skall gubben väckas till liv igen
Jag visste nog inte vad jag gav mig in på – det vet jag sällan. Hur länge skulle jag vara borta?
Kanske 3 – 4 veckor fick bli planen. Sällan har väl detta hus varit så välordnat. Frysen var
fylld, allt städat och tvättat. Till och med undulaten Joje var tvättad om halsen eftersom han
skulle vara hos Anders och Johanna när Anders kommit hem igen.
Jag skulle vara i Uppsala lördag morgon för inskrivning och avlusning. Uppsala är mycket
misstänksamma mot Stockholmare och tar gärna lite extra prov för att se att de ej är
pestsmittade. Jag hade bland annat fått gå till vårdcentralen och ta specialprov för
penicelinrecistenta bakterier som kunde generera sjukhussjuka. Lyckligtvis blev jag godkänd.
Taxi var beställd till 06.45 så efter en stimulerande tågresa kunde jag vandra in på avdelning
50. Det var lugnt och gemytligt och jag fick driva runt och träffa ett antal förtjusande
människor som skulle komplettera min dokumentation och ta prover. Det märktes nog att det
trots allt var helg för sjukgymnasten var ledig och den läkare och narkosläkare som skulle
operera lyste med sin frånvaro. Avdelningsläkaren fick göra en utryckning och försöka
förklara vad hans kolleger tänkte göra.
På eftermiddagen dök lavinfarorna upp. De var på hemväg från fjällen och kunde inte låta bli
att komma upp och tala om hur bra dom haft det och önska lycka till. Joje lovades snar
räddning ur sin ensamhet och så for de vidare till sina väntande tvättmaskiner och sängar.
På kvällen fick det bli en extra avskrubbning och min håriga bringa rakades liksom mina
rasben, som skulle bli reservdelsfabrik i tillverkningen av nya kranskärl. Systern som hade
detta delikata uppdrag meddelade att svenska män gav mycket mindre arbete än sydländska
män då det var lite klent med svenskarnas hårväxt.
Operationsdagens morgon minns jag inte mycket av. Jag stod först i kön på två eller tre
personer så man fixade lite justa kläder åt mig så jag skulle vara snygg och klämde i mig en
lugnande spruta ifall jag skulle bli våldsam och körde iväg mig. Söndag morgon var
sovmorgon på sjukhuset så man började inte operera förrän kl. 10.
Kl. 9.30 var jag på plats och min vackra bringa blöttes åter ner av en energisk
operationssköterska utrustad med sista smörjningen i en skål. Narkossköterskan dök också
upp. Fråga inte om det var en kvinna eller man. Alla var inslagna i gröna afganska burkor där
man knutit åt med snören lite här och där för att skapa viss rörlighet trots den otympliga
paketeringen. Sen vet jag inte ett dugg. Jag tänkte försöka få en glimt av den berömda hjärt-
lungmaskinen men därav blev inget. Resten av dagen var förstörd. Har ingen aning om när
man väckte upp mig. Kanske var det kväll. En syster kom och tryckte en telefon i örat på mig
och sade att Eva var i andra ändan. Tror aven att jag pratat med Anders för att tala om att jag
fortfarande var vid liv.
Förvirringen kring denna söndag höll i sig länge. Jag blev på något vis veckodagsvill och
hade svårt att få till vilken dag det var. Söndagen fattades på något sätt.
Dag +1 (5/3)
Dagen tillbringades på TIVA (thoraxintensiven). Mycket kretsade kring smärtlindring.
Normaldosen var 2 Panodil och 1 morfintablett. Vid behov klämde man nog in en
morfinspruta i magen. Ur bröstkorgen hängde 2 dränageslangar som gick ner till ett
uppsamlingskärl som skulle suga ur sårvätska ur operationsområdet. I halsen hade jag en
venkateter (att jämföra med den universalkontakt man ansluter i bilar för att se vad som är fel)
med vilken man kollar de flesta funktioner i kroppen. Lite dropp och en kisskateteter så var
man bunden till lokalen.
Det hade pratats mycket om andningsröret i halsen. Har inget minne av detta så det kanske var
avlägsnat redan före uppvaknandet dagen före. Var dock öm i halsen.
Två trevliga sjukgymnaster dök upp med en blåspipa. Jag trodde det var en ny uppfinning där
man skulle vissla på personalen men icke. Visslan var bortplockad. Man skulle ta 10 blås
varje vaken timme för att få lungblåsorna att fyllas ut på ett bra sätt och få slem att släppa ur
dem. Vad värre var, de elakingarna skulle absolut ha upp mig ur sängen och sitta i fåtöljen
med alla mina sladdar och rör. Till och med det lyckades. Tror nästan att allt födointag efter
detta intogs i fåtöljen.
En liten detalj jag utrustades med som jag kom att uppskatta mycket var gosekudden. Den
skulle man trycka mot brösten för att motverka rörelser i bröstbenet t.ex. vid hostning men
den hade även den påverkan att man hade armarna sysselsatta med kudden när man skulle
resa sig ur sängen då man ej fick stödja med armarna.
Anders satte sig på tåget och dök upp en stund. Det är märkligt vad glad man blir trots att man
ger dem uttryckliga order att ej komma.
Avslutningsvis kan man orda en stund om smärtan. Antingen lyckades de balansera den
genom sina åtgärder. Jag har aldrig något minne av att jag skulle fått extra smärtstillande
därför att jag hade ont. Däremot var sömnperioderna lite plågsamma på grund av
mardrömmar.
Dag +2 (6/3)
Nu flyttades jag ett steg vidare till TIMA (thoraxintermediären – en lättintensiv
vårdavdelning).
Rutinerna kändes samma som föregående dag. Medvetandet ökade kanske. Det som
förvånade mig var att den verkliga smärtupplevelsen var så låg. Men det som var desto högre
var mardrömsnivån. Jag undrar om det har med morfinet att göra eller om man har en massa
dolt skit i sig som bubblar upp.
Jag sitter i min fåtölj och förundras över att jag över huvud taget fungerar. Börjar kunna
studera lite hur jag ser ut. Ett ärr från foten till knäet på höger vad visar vilket ben som fick
skjuta till reservdelar. Jag förstår inte att allt kan se så läkt ut efter bara 2 dagar. Jag har inga
bandage någonstans som jag minns.
Dagens besökare var Eva med lite hälsningar från familj och arbete.
Dag +3 (7/3)
Återigen flyttdag. Denna gång tillbaks till den vårdavdelning där jag startade.
Nu börjar man plocka bort lite slangar ur mig. Jag slipper dränaget. Allt är förberett så det
sitter fastsydda löpsnaror runt rören. När de drar ut dem med ett plopp är det bara för en annan
syster att dra åt löpsnarorna och klippa av lite trådar. Kisskatetern avlägsnas och man kan
fundera på att börja gå på toaletten igen.
Nu kunde man prova på att vandra runt i korridorerna lite grann. Gick väl bättre och bättre
men när man vred på huvudet blev vandringen vinglig.
Sjukgymnasterna, som flitigt lyssnade på andningen i sina stetoskop, tyckte inte höger och
vänster sida lät lika och en lungröntgen blev nödvändig. Man misstänkte att det första
dränaget läckte någonstans och nu ville man sätta in ett nytt dränage i höger sida mellan
revbenen. Avdelningsläkaren kläddes ut i en miniburka och tog fram stora kniven och pillade
in ett nytt dränagerör. Detta var en lite obehaglig procedur. Och så var man bunden vid
sängen igen.
Mer morfinsprutor och mer mardrömmar. Denna natt provade jag insomningstablett.
Dag +4 (8/3)
Extradränaget var kortvarigt och togs bort igen eftersom inga läckage kunde konstateras. Ny
lungröntgen för kontroll och allt såg fint ut.
Promenerade runt i korridorerna så att personalen nog var rädd jag skulle slita ut
linoleummattan för dem.
Inga verkliga smärtproblem. Vi kör nu med 2 Panodil och en halv morfin. Mardrömmarna
grasserar fortfarande våldsamt. Hade en diskussion med sjuksköterskan varför man fokuserar
så starkt på smärtan och totalt ignorerar sömn och drömproblemet. Var även på
avdelningsläkaren med samma frågeställning. Ingen känsla för vad hans svar betydde. Det är
tydligen en prioritetsfråga. Smärtproblemet är viktigast att ha under kontroll.
En liten kul detalj. Jag har av sjukgymnasten fått lära att jag skall andas in genom näsan och
ut genom munnen för att luften skall få en längre bana ner i lungorna och fuktas lite och sen
kan jag bromsa utblåset med läpparna (effekt om med pipan). När jag går i korridorerna
märker jag att jag gör precis tvärsom. När jag lägger mig på sängen och sätter på
syrgasgrimman igen far en tanke genom huvudet. Tänk om jag gör likadant nu. Då tar jag in
luften i munnen och blåser ut i näsan och vart tar då syrgasen vägen som jag förväntas sörpla i
mig? Knäppt.
Man har bestämt sig att jag skall åka hem i morgon, d.v.s. jag skall till rehabilitering och man
har bestämt sig för Danderyd.
På kvällen kom Eva och hälsade på igen och vi satt i dagrummet och fikade.
Dag +5 (9/3)
En sista kontrollröntgen. Allt OK.
Mitt högerben har inte bestämt sig för om det är ett fågel- eller fiskben. Det är svullet och rött. Jag kanske går för mycket. Nu skall vi pröva hur det fungerar med en stödstrumpa. En vänlig sköterska mäter ut en lämplig storlek och får med hjälp av På-Sen på den på foten. På-Sen är en påse jag stoppar i strumpan, sedan drar jag i påsen och strumpan följer med. Det är ingen lätt procedur och man uppskattar lite hjälp. Min säng är nu utkörd i korridoren och en ny patient har intagit min plats i salen. Jag väntar på ambulansen som skall skjutsa mig till Danderyd efter lunch. Jag vandrar i min korridor. Jag stöter nu på nya patienter som skall opereras denna helg. En del har sina anhöriga med sig och är osäkra på vad de skall göra. Det är ofattbart att jag skall ha varit i samma situation för en vecka sedan. Efter lunch kommer då även min ambulans. En timme försenad men vad gör det. Hej då Uppsala och tack för utmärkt service och utmärkt jobb – jag är stolt över att ha blivit behandlad hos er. Se upp Danderyd här kommer jag. Döm om min förvåning när jag vid ankomsten till Danderyd inte vet vilken väg vi tagit för att komma dit och ej heller vet jag var jag är. Jag känner inte alls igen mig. Det visar sig att jag är i högsta huset 14 våningar upp i avdelning 94. Här skall jag kontrolleras innan jag forslas vidare så att man vet vad man får till sig. Här väntar en helt annan chockupplevelse. Min medpatient på salen, en 150-kilos man, ligger och hostar hela tiden så att rappningen lossar lossnar ur taket och hela byggnaden gungar när han sätter fart vilket han inte gör så ofta eftersom han konstant är igång. Jag blev nästan förbaskad och rök på sköterskan och påtalade att jag sedan november försökt undvika alla infektioner för att kunna klara ut denna operation och därför ej nu ville bli smittad. Hon meddelade att jag kunde få byta rum men att det rummet hade andra problem som gjorde att hon ej ville rekommendera det. Jag struntade i att fråga vad det var för problem. Hon härbärgerade kanske varulvar eller vampyrer där vilket var det värsta jag kunde tänka mig. Hela natten skubbade folk in och ut i vår toalett eftersom rummet bredvid saknade fungerande sådan. På kvällen kom Anders och Ludvig. Ludvig hade ont i foten. Det visade sig senare att han brutit ett ben i lilltån. Vi kalasade på lite inköp i Pressbyrån som lyckligtvis inte hunnit stänga innan de hann fram. Eftersom vi nu slopat allt morfin kunde man hoppas att drömmarna mattades av. Så var ej fallet. Jag uppskattade en insomningstablett av nattpersonalen så lugnet fick inställa sig åtminstone den korta stund tabletten verkade. Dag +6 (10/3)
Nästa dag startade med en ny provtagningsrunda innan jag kunde stämplas som tillräckligt
färdigbehandlad för överföring till rehabilitering. Danderyd har tydligen en överenskommelse
med Hotell Mörby att de skall tillhandahålla ett antal rum för hjärtopererade patienter. Det var
bara att lassa alla tillhörigheter i en rullstol och sedan traska efter en vaktmästare som körde
lumplasset över till hotellet. Jag fick ett enkelrum och lite information om att personalen i
receptionen var alla utbildade sjuksköterskor. Det var bara att ringa om det var problem. Jag
utnyttjade deras tjänster till att dra av och på min stödstrumpa varje kväll och morgon.
Nu låg man på sin Dux säng och stirrade i taket. Fåtöljen var kass eftersom den hade en
galondyna. Man gled ur så man låg på rygg helt omöjligt att ta sig ur. Utan att använda
armarna för att resa sig kunde resultatet bara bli att fåtöljen tippade framåt och man fälldes snyggt ihop som en fällkniv. Men hotellet var nog ett bra arrangemang för man slapp de hostande medpatienterna på sjukhuset och hade eget duschrum och behövde ej vara i den påträngande närkontakt som ej sjukhussal rymde. Måltiderna åt vi i hotellets restaurang. Rehabiliteringsaktiviteter 0 eftersom det var helg. Lyckligtvis kom Eva på inspektion för att se var jag hamnat och vi kunde titta i hennes dator på kort från fjällresan. Dag + 7 (11/3)
Nu är det söndag och även idag aktivitetsfritt.
Jag tog mig en promenad längs Edsvikens strand bort mot Kevinge Gård. Ett par kilometer
blev resultatet och jag kände mig riktigt duktig
Vecka 2 (12/3 - 16/3)
Dagarna går på Mörby Hotell.
- Frukost - Lite vilande ryggläge - Morgongymnastik (1/2 timme sittgympa på stol) - Lite vilande ryggläge - Lunch - Lite vilande ryggläge - Gemensam eftermiddagspromenad (ca 1,5 – 2 km i mycket lugnt tempo) - Lite vilande ryggläge - Middag - Lite vilande ryggläge om inte ett befriande besök dök upp - Kvällsdusch - Hopp i säng under täcket. Nu skall jag nog inte klaga enbart. Jag böt snabbt ut det vilande ryggläget efter frukost mot en stärkande morgonpromenad på ca 2 km där jag halva biten kappades med bilarna på Roslagsvägen. Resultatet var ju givet. Bilköerna var kompakt stillastående så man gick lätt förbi dem och räckte lång näsa när man passerade. En gång när jag fått bassning av sjukgymnasten för att gå för långsamt på vår gemensamma eftermiddagspromenad tog jag ett extravarv. Jag spanade in en trevlig dam som gick lagom fort och promenerade på i hennes takt. Lätt som en plätt. Vår sjukgymnast hade nog inte rätt kunnat värdera min prestationsförmåga. När vi gått några hundra meter började damen nervöst vända sig om och stirra på mig. Sen vände hon och gick tillbaks och där stod jag övergiven helt utan farthållande hare. Lite vilande ryggläge efter morgongymnastiken kunde man också reducera eftersom vi hade en sjuksköterska, en apotekare, en kurator, en dietist och stundtals även en ronderande läkare. Dessa kunde med fördel sysselsättas med allvarliga spörsmål. - Sjuksköterskan kunde jag sysselsätta med mitt högerben som ömmade, var rött och kanske svullet. Hon skrotade raskt min stödstrumpa som hon trodde hade överfört infektioner men när det fortfarande såg likadant ut i slutet av veckan ringde hon doktorn och fixade penicillin. Jag måste ju kunna anses färdigbehandlad någon gång. - Apotekaren bar medoxin från apoteket till vår lilla rehabiliteringsgrupp. Han kunde tillbringa obegränsat med tid på rummet för att skriva upp vad jag hade för medicin och varför jag hade den. De sorter som jag ej hade trollade han fram ur en rymlig väska han släpade på. Kontant betalning var det enda som gällde. - Kuratorn var en kul prick. Sjuksköterskan tyckte nog jag verkade psykiskt labil när jag drog på med mina mardrömmar så hon fixade en privat tid med Kuratorn, som kom en förmiddag med sitt block. Vi diskuterade vitt och brett sömnmekanismer och varför man drömde och när man drömde. Till slut hade vi trasslat in allt så hon var tvungen att gå hem och läsa i sina böcker. Jag var bland annat nyfiken på om man låg still när man drömde eller om man roterade som en propeller vilket ej var angenämt med min uppsprättade bröstkorg. Hon kom tillbaks ett par dagar senare och meddelade att forskningen ansåg att man låg still när man drömmer. Kroppen fryses under drömmen. - Dietisten var värdelös då jag redan haft all information jag behövde från SÖS när jag - Vår ronderande läkare var en konstig dam. Första ronden sträckte hon försiktigt fram handen och presenterade sig och rusade sedan vidare till nästa rum. Vet ej om hon hörde mitt namn när jag artig som jag är presenterade mig. Andra gången som även var sista dagen var hon tvungen tala om att jag borde åka hem nu. Sen var hon väck. Nu var det inte mycket vilande rygglägen kvar. Hotell Mörby var förbundet med Danderyds sjukhus med en kulvert. En promenad fram och tillbaks till huvudentrén blev ca 1 km. Jag försökte förgäves stjäla en sparkcykel och smuggla upp på rummet men i kalabaliken som uppstod när sjukvårdspersonalen som dinerade i vår restaurang upptäckte mig tvingades jag förklara att jag BARA snubblade över dem när jag skulle ut och inte alls skulle låna någon utan bara resa upp det som ramlat. Bara att gå, men jag tyckte idén var bra. Jag hade ju redan lånat en massa på avdelning 94 och en liten sparkcykel var väl inget att gnälla om. Fysisk övning hade min kropp nästan fått nog av nu men det jag saknade var att träna upp känslor. Det verkar som om man skar av alla känslonerver under operationen. Maten smakade inte, doftade inte och ändå tror jag inte att det endast var billigaste sjukhusmaten. Smärta var den enda känsla jag fokuserat på. Hur var den idag? Nu skulle de andra känslorna rehabiliteras. - Jag kom på att dusch var fint man kunde känna skillnaden mellan varmt och kallt. Man kunde sitta med en hand på elementet och känna värmen strömma genom kroppen. - Jag kom på att man kunde köpa salta och söta patroner i kiosken och känna skillnaden - Jag kom på att man kunde gå till sjukhusentrén och gå in i blomsteraffären och lukta på blommorna. Expediten bara skrattade åt mig och hälsade mig välkommen åter vilket jag tackade för - Jag kom på att man kunde gå till Pressbyrån och dofta på nybakade kanelbullar – - Min medhavda CD spelare fyllde mina hörselsinnen med allsköns musik som jag - Biblioteket försåg mig med böcker jag aldrig tittat i och jag kunde låta fantasin flöda. Dock ej de delar av fantasin som kunde stimulera min nattliga drömtillvaro. Hela världen var fylld av olika känslor och nu gällde det att njuta av dem Det är tur att man har vänner som kommer och tittat till en. - måndag kväll var Eva uppe med Ludde som hade röntgat foten och kunde visa upp var - tisdag var Annrika och Per uppe en stund. Vi gick med Laika en promenad och fikade - Onsdag var kanske hela familjen Persson uppe (får väl skylla på operationen om jag ej klarade av att hålla räkningen. Har för mig att jag ej såg Emma.) Ludde hade full koll på läget vid det här laget och ordnade blixtsnabbt fika vid vårt speciella runda fikabord Hemresan på fredagen blev lite dramatisk. Min skuld till hotellet, som omfattade lite telefonsamtal, uppgick till 300 kronor. Min pengapåse var tom efter rikliga kioskbesök och fikagäster. Jag försökte få betala på räkning eller genom att diska men endast kontant betalning gällde. Eva var lite uppe i arbetet så det blev Anders som fick kasta sig i bilen och komma och ta ut pengar på bankomaten för att få tyst på mitt gnäll. Han förstod inte alls hur man kan ringa för 300 kronor på en vecka. Det är faktiskt 60 kronor per dag. Har folk inget nyttigare för sig än att sitta och lurapa med mig. Jag börjar förstå min farsa. Han ringde upp och sade vad han ville ha sagt och slängde sen på luren innan han ens hann få ett svar. Ville man ge genmäle eller föra socialt soliga samtal fick man vackert ringa upp honom. Jag tror aldrig han skulle ha fått en telefonräkning på 60 kronor per dag. Men jag inser att många barn är bra. Man kan alltid få någon av dem att hjälpa till. Med detta som bakgrund borde man ha skaffat ett tiotal barn till så att man ej riskerade bli strandsatt i oväntade situationer. För att få valuta för min rehabilitering stannade jag kvar till vår gemensamma efermiddags-promenad innan man bekräftade att jag var fri att åka hem. Taxi rekvirerades och en trevlig gentleman bar mitt bagage både till och från bilen allt medan jag försökte se eländig ut och beklaga min situation. Äntligen hemma. Kylskåpet var välfyllt. Nu skall jag verkligen utnyttja vad jag lärt på Mörby Hotell och ägna mig åt vilande ryggläge. Hem ljuva hem. Finns det någon plan för framtiden?
Efter denna första vecka har jag kikat i sjukhusets rehabiliteringsplan.
I början av april bör jag kunna börja göra lättare arbete med armarna. Eventuellt skulle man
kunna börja simma lite.
Sjukgymnastiken borde börja igen vid samma tidpunkt
I mitten av april borde man kunna prova på att ta fram cykeln och även börja köra bil om man
håller sig borta från storstadens vansinnestillvaro för biltrafikanter.
Själva läkningen lär inte vara avslutad förrän om ett år så riktigt tungt arbete (vedhuggning
och snöskottning) får nog vara en stund.
Vecka 3 (17 - 24/3)
Lugnt och försiktigt vaknade jag upp lördag morgon och kände efter, satt bröstkorgen kvar,
kunde jag gå på benet, kort och gott – var jag fortfarande vid liv?
Jaadå. Det är märkligt hur snabbt kroppen återhämtar sig. Visserligen ser jag ut som en ärrad krigsveteran med ett stort ärr på bröstet och ett annat längs hela höger vadben, men jag känner mig bättre och bättre dag för dag. Det jag gnällde om igår är ofta historia idag. Visst blir jag trött på eftermiddagen och gör inte särskilt mycket därefter. Visst sover jag som en kråka i en drömvärld och om jag inte tar min insomningstablett vågar jag nästan inte somna. Jag har väl missat den någon natt och då är det full sving på drömmar jag aldrig i min vakenvärld ens skulle kunna tänka mig. Vad gör jag då? Jag har verkligen bestämt att ta det lugnt. Målsättningen är att omkring mitten av april kunna börja använda armarna lite aktivare. Till dess skall jag försöka undvika alla lyft som kan äventyra bröstkorgens återhämtning. En varm skön dusch åtföljt av medicinutdelning och lite frukost är en bra start på dagen. Ett sparat korsord väcker även hjärnan. Min ambition har varit att fortsätta med morgongympan från Danderyd och jag har hittat en gammal Westernskiva som nu ligger fast förankrad på skivtallriken. Skaftet till skurborsten får bli paddelåror och en gammal skumgummiboll som nog Ludde hittat någonstans är lagom tung att jonglera med. Där sitter jag på en gammal pall mitt i vardagsrummet, sträcker och böjer, stampar så mössen i trossbotten förskräckta flyr till skogs och paddlar och ror med mina låtsasåror så vattnet forsar runt min likaså låtsasbåt. Lite bäddning och disk är bra avkoppling medan förmiddagskaffet kokar. Sedan får det bli långpromenaden. Tänkte börja med 3 kilometer första veckan (3 varv runt kvarteret) och sedan förlänga en kilometer per vecka tills jag fixar 6 kilometer igen. Efter denna prestation är en timme på ryggen skönt. Har man tur somnar man en stund och när man vaknar är det middagsdags. Fåtöljen och radion avslutar så dagen. Det mest dramatiska denna vecka var nog att jag drabbades av djävulshosta i mitten av veckan. Gosekudden hade jag lämnat på sjukhuset men jag har en liten blå Volkwagen kudde som jag fick av Johanna och Anders när jag hade köpt en Beatle. Den passade som perfekt ersättning nu och den lindrade bröstsmärtor när hostattackerna satte in. På fredagen gav jag upp och ringde SÖS som ville jag skulle prata med Thorax på Karolinska. Jo då, om jag var där på en timme skulle man ta tag i mig. Lungröntgen, läkarkontroll, lugnande besked och lite slemlösande brustabletter som jag aldrig hört talas om samt lite hostmedicin så skulle nog allt lugna ner sig igen. Tror inte jag han ta mina tabletter mer än ett par gånger förrän alla symptom falnade bort. Orsaken är fortfarande för mig oklar. Om jag fuskat med mina blåsövningar i pipan och fått skit kvar i lungorna eller om jag blivit smittad av fågelinfluensa när jag matat talgoxarna som uttrycker sin glädje över att jag är hemma igen. Pipan är för ljudlös så nu har jag tagit fram klarinetten låter den ligga framme. Den är tusen gånger mer produktiv och rolig, inte för att jag någonsin blir musiker men blotta tron botar. Vecka 4 (25/3 - 31/3)
Är mycket lik vecka 3. Mina promenader har nu utökats till 4 km. För att undvika vägslitage
med 4 varv runt kvarteret så här i tjällossningstider går jag numera förbi sjöslutet och bort till
kraftledningen bortom Haksjön. Erik och Irene i hörnet vid Källtorps ängar är glada att se mig
igen och missar inte en enda av mina passager för en pratstund. Vi kan alltid diskutera vem
som har det värst.
Första gången med förlängd promenad fick kändes det som jag svullnade upp i vänster
armhåla och i vänster halva av bröstkorgen. Man blir alltid rädd och tror att man
överanstränger sig eller skadar något. Troligen var det bara träningsverk. Symtomen
försvinner under natten och när jag går nästa dag är de tillbaks i kanske lindrigare form. I
slutet av veckan hade de upphört.
Även om ambitionen är att ta det lugnt tröttnar jag på att gå samma väg dag ut och dag in så
en dag ville jag pröva skogen och gick hemifrån över platåerna bort till Haksjön och söder om
sjön. Det var jättefint i skogen i solskenet. Inte alls så jobbigt och inga symptom på kärkramp
som jag hade upplevt före operationen. När man gick uppför bergen kunde det hända att det
tog emot men jag kände mig inte orolig.
I ambitionen att finna alternativa slingor kom jag en dag på att jag skulle gå upp till Kärrsjön
och följa stigen/vägen därifrån till Mellanberg och sedan tillbaks längs Kvarnsjön. Jag har
inget minne av att jag någonsin gått mellan Kärrsjön och Mellanberg förut. Vägen är helt plan
och bäcken som förbinder Kärrsjön med Orlången vindlar fram i vackra meandrar i ett trolskt
skugglandskap. Man undrar vilka aktiviteter som förekommer när man på en solig äng
plötsligt finner ett gammalt rostigt vändkors från kanske en idrottsplats. Vid Mellansjö hittade
jag en rejäl trästol som säkert var utställd bara för att jag skulle kunna ta en paus och lyssna
på fåglarna. Vägen runt var troligen närmare 6 km. Får akta mig nu så jag inte tar i för häftigt.
Veckan rymde även ett återbesök på Karolinska som beordrats för att kolla benet. Penicillinet
var avslutat och såret helt läkt och inga tecken på inflammation. Alla var nöjda. Det roliga
med detta besök var att jag skippade sjukresetaxi och åkte kommunalt. Allt fungerade bra. Jag
tog dagens promenad från Karlbergs station till Karolinska och från Karolinska ner till
Centralstationen. Känns jätteskönt att veta att man klarar sig bra.
Anders och Eva hjälper mig fortfarande med handling och det får väl bli så ett par veckor till.
Vecka 5 (1/4 - 7/4)

Tiden går rasande fort. Man känner hur allt blir stabilare och stabilare i bröstkorgen. Nu skall
det enligt plan bli 5 km men det får bli en 4 km vecka till eftersom förra veckan blev mer än
den skulle.
Jag har haft ett sjukhusbesök på SÖS nu enligt plan. Man får efter 4 veckor träffa en
sjuksköterska och gå igenom hur krasslig man är. Vi diskuterade hostan som inte ger med sig
och hon mobiliserade en läkare som knackade i ryggen och tyckte det skvalpade mer än väntat
så han beordrade röntgen. Det fanns lite vätska i båda lungsäckarna. Inget oroande(kanske en
cm) men han ville sätta in lite vätskedrivande medicin (=Lasix). Får kolla vid nästa
läkarbesök i slutet av april. Vi diskuterade mardrömmar och insomningstabletter och vi
bestämde att prova att byta bort Metroprolol. Jag har nu slopat insomningstabletten vilket
känns skönt. Drömmarna har blivit mindre våldsamma. Jag tror jag kan hantera det nu. Man tycker att jag i alla fall skall ta några veckor och besöka kuratorn så at dom slipper höra mitt tjat om drömmar nästa gång jag kommer tillbaks. Sjukgymnastiken har ringt och hälsat mig välkommen till en mellangrupp men vill att hostan skall vara slut innan jag kommer dit. Tisdag och fredag kl 13. Detta är påsklovsvecka så EP, SP och LP har varit här och hoppat studsmatta. Jag tog fram cykeln och provade att cykla på plan mark – inga problem skall nog lägga in det i nästa veckas träningsprogram. Påskfirandet kullkastar alla planerade aktiviteter, besök och påskmat . Påskafton vid matbordet kände jag inte av att jag hade armbågen i bordet. Det visade sig att hudfickan som hänger under armbågen var vätskefylld som en vattensäng. Det verkar även som om bröstmuskeln på vänster sida lider av liknande symtom. Jag hade tidigare tagit det för träningsverk. Skall försöka kolla nästa vecka. Det är kul att bussresorna fungerar. Var i Skarpnäck på Anders födelsedag. Verkar inte behöva några restriktioner beträffande denna reseform. Gör fortfarande inte många knop med utearbetet. Det får vänta ytterligare någon vecka. Vecka 6 (8/4 - 14/4)
Vätskesamlingen i armbågen diskuterade jag med SÖS. Man ansåg att jag blivit stucken av
någon insekt. Drömmarna försvann naturligtvis inte och vi har bestämt att minska på
betablockeraren över huvudtaget. Jag skall ta en halv tablett två dagar och sedan uppehåll får
vi se om jag är överkänslig mot medicinen.
Jag cyklade ner till Huddinge centrum för att handla ett par liter mjölk och lite frukt i fredags.
Gick ypperligt i det vackra vårvädret.
Jag har kanske inte gått lika regelbundet men i stället har jag provat på att samla ihop ris på
tomterna till nästa veckas eldning. Kanske är detta en lite tidig aktivitet för jag känner att det
sträcker på i bröstbenet så man får tänka sig för lite grann. Lugnar ner mig lite med detta en
stund.
Veckans promenader har blivit lite mer njutningsfyllda då jag gått genom skogen i stället för
på vägarna. Tror det var i tisdags vi hade lite aprilsnö. Två tranor stod och huttrade vid
hästdiket på Källtorps ängar. I snön på vägen i flygplatsens inflygningsbana kunde man se
jättestora fågelspår. Kanske dronten är återuppstånden. Större än vad jag uppfattat tjädern
som. Jag har smugit ner till Haksjön ett par sena eftermiddagar. Det är så fint när man går mot
solen. En av dagarna möttes jag av rördromens huande.
Vecka 7 (15/4 - 21/4)
Vet ej hur jag skall göra med den minskade betablokeraren. Den skall utgöra ett skydd för
hjärtat och jag vill gärna ha allt skydd jag kan få kvar. Väntar till nästa veckas läkarbesök och
försöker få lite mer information om konsekvenserna, tar en hel tablett igen.
I tisdags var jag första gången på sjukgymnastiken. Det är samma program som efter hjärtinfarkten. Jag undviker ett par övningar där man ligger på bröstkorgen och ersätter dem med stående arbete. Jag tycker det är lite jobbigt att jag blir så öm i bröstkorgen. Jag tolkar det som varningssignaler till att jag överanstränger mig i bröstbenet och tänjer för mycket på det. Jag pratade med sjukgymnastiken om det och funderade på om jag startat för tidigt och ambitiöst där. Man var helt tydlig i att så inte var fallet. Det var tvärtom viktigt att jag fortsatte som jag börjat. Det var nog så att jag skulle dras med dessa känslor i ytterligare ett par månader. Man menade på att jag skulle använda Alvedonet igen som jag slutade med för ett par veckor sedan. Jag återupptar ett par tabletter mot kvällen och accepterar fakta Jag har provat bilkörning igen för första gången. Inga problem mer än att bilen är utlånad ytterligare en vecka. Planen var att börja enklare utearbete. Egentligen började jag redan förra veckan när jag samlade lite ris. Denna vecka har jag eldat upp en massa grenar och skräp som fyller tomten. Jag har målat trädgårdsmöbler och bökat lite i garaget och ordnat till ett litet trädgårdsland. Långpromenaderna har fått stryka på foten. Jag cyklade till Huddinge igen för att handla lite färg till trädgårdsmöbeln. Inga problem om man har båda händerna som stöd på styret. En hand på styret ger lätt en snedbelastning. Vecka 8 (22/4 - 28/4)
Sjukgymnastiken fortsätter två gånger per vecka. Den värsta övningen är att ligga på rygg och
göra resningar av överkroppen. Inte för att det är jobbigt utan för att jag blir så himla yr i
huvudet så man nästan mår illa. Jag har funderat på om det kan bero på att blodtrycket är
mycket lägre nu än vad jag upplevt tidigare (110/80). Vi prövar på att ha en kudde under
huvudet men jag vet ännu ej om det funkar. Jag undviker fortfarande att ligga på bröstkorgen,
men där har man alternativa rörelser t.ex. dra i gummiband för att sträcka ut bröstkorgen.
Jag passade på att fråga om jag kan sätta igång att ro om jag slänger ekan i sjön men detta var
tydligen något av det värsta jag kunde ge mig på.
Denna vecka var också utsatt till det första planerade återbesöket till läkare på SÖS. Man kan
tycka att det är lång tid med 8 veckor efter operationen men jag tycker det har fungerat bra
med den telefonsupport hjärtmottagningen haft som vid behov dirigerat in mig till akut
översyn som t.ex. när jag fick åka till Karolinska. Det är svårt att planera vad man skall fråga
om. Jag hade gjort en liten lista men den kändes torftig. Skall se vad man svarade på:
- Jag vet rätt väl vad man gjort med kärlen i hjärtat, men vad gjorde man med bröstbenet och hur fungerar läkningsprocessen? Svar: Efter operationen fogade man samman bröstbenet med 7 metallklämmor som skall sitta kvar för evigt. Bröstkorgen är rörlig och därför ör det lite svårt att säga hur lång tid själva läkningen tar men det kan ta ytterligare någon månad. Stålklämmorna kan skava och det får man kanske dras ed - Vad innebär det om jag slopar betablokeraren. Vad är det för skydd som försvinner. Svar: Den sänker blodtrycket men den förhindrar också hjärtat att nå de riktigt höga ansträngningsnivåerna. Jag talade om att jag ville börja springa igen och då var jag orolig för att jag skulle pressa upp hjärtats verksamhet och tyckte kanske man skulle vänta med att ta bort den tills jag kommit igång med detta. Vi enades om att halvera dosen tills vidare. - Vi tittade på drömproblemen. Läkarnas uppfattning var att jag var känslig för betablokeraren. Själv tror jag att det beror på att man sover oroligt när man roterar i sömnen och är orolig för bröstkorgen som man hela tiden känner av. Jag har även varit hos kuratorn och diskuterat. Jag har gjort en drömdagbok för att se hur jag sover och vad jag drömmer och jag tycker nog att problemet vid det här laget börjar klinga av. Orsaken till detta är okänd men själv tror jag att medvetenheten om problemet bidrar. Jag har läst en intressant bok av en professor Åkerstedt som handlar om sömn vilket jag fann mycket intressant. I bilaga 1 finns ett utdrag av de bästa delarna i boken intressant ur ovanstående bok. - Vi diskuterade hur bra jag kommer att bli, om jag t.ex. kan börja fjällvandra med ordentlig packning. Svar: Nästa år borde det inte vara problem - Vi diskuterade hosta, känner ej som förkylning utan en viss torrhosta. Svar: Kan uppstå i samband med hjärtsvikt. Förstod ej sambandet. Skall försöka ta upp det i samband med nästa läkarbesök. Man kanske kan få göra några tester för att se om problemet finns. - Vätskenivån i lungorna verkar borta. Lasix skall jag tydligen fortsätta äta i förebyggande syfte. Kolla vid nästa besök. - Svullnaden i bröstmuskel och under vänster armhåla såg han ej något spår av. Han menade på att några lymfkärl kunde ha skadats under operationen men tyckte ej de skulle kunna vara berörda. Kolla vid nästa besök. Svullnaden i armbågen tyckte han ej var relaterat till hjärtat. Bedömdes som en svullen slemsäck som vårdcentralen fick ta hand om. - Om mätning av kolesterolvärden som gjorts fyllde vi på en sammanställning jag har av gamla mätvärden och det verkar vara en kraftig sänkning. Troligen p.g.a. Simvastatin. Själv hoppas jag mina kostvanor hade bidragit. - Nästa besök om ca 2-3 månader blir nog det sista. Jag måste bestämma om vårdcentralen eller Stockholm heart center skall ta över mig. Nu har jag fått tillbaks bilen. Känns skönt. Promenaderna har återgått till samma längd som före operationen. Jag blir trött och kan tycka en paus är skön efter en timmes snabb promenad men sedan går det fint att fortsätta igen. Verkar som om jag inte har samma problem som kärlkrampen gav tidigare eftersom jag håller klart bättre fart (kanske 4 minuter per kilometer snabbare). Prova joggning har jag fortfarande inte gjort. Däremot är jag mycket utomhus och jobbar även om jag skippar de tunga jobben med armarna. Skottkärran är ett utmärkt hjälpmedel. Vecka 9 - 12 (29/4 - 2/6)
Så har då två månader förflutet. Det är egentligen inte lång tid efter en så, som jag uppfattar
det, komplicerad operation. En viss otålighet börjar infinna sig. Det gäller främst det eviga
stickandet i bröstbenet. Provar Alvedon när jag tröttnar på eländet. En dag när det var
tjurigare än vanligt gick jag in till hjärtavdelningen när jag i alla fall var på plats för
gymnastik. En sjuksköterska tittade på mitt bröstben. Som läkaren berättade vecka 8 sitter
stålklämmorna kvar som hållit samman bröstbenet efter operationen. Vi diskuterade om de
möjligen skavet underifrån när huden och muskulaturen rör sig utanför. Hon trodde att man
skulle kunna göra en röntgen av bröstbenet och skulle lämna en lapp till läkarna.
Själv testar jag nog gosekudden igen för att lägga på bröstkorgen när jag ligger på sidan under
insomnandet, jag tycker det känns skönt, täcket kommer inte åt bröstkorgen och jag kan inte
rulla runt lika lätt. Jag vet inte heller om bilkörandet vidmakthåller stickandet i bröstbenet.
Säkerhetsbältet kan påverka, det skaver och trycker och detta försvinner när jag lägger
säkerhetsbältet under armen vilket inte är meningen kanske. Någon skrift jag läst förespråkar
en avlastning vid axeln med en kudde. Jag har ej provat detta. Men som systern säger, bröstbenet skall vara läkt nu. Jag borde inte behöva oroa mig så mycket för att jag överanstränger det. En vacker vårdag i mitten av maj när solen sken blev längtan efter en cykeltur på skogsvägarna för svår. Det resulterade i sammanlagt 3,2 mil. Inte illa, inga problem, en underbar eftermiddag. Prova lite hårdare utearbete Ett år senare - Var det verkligen så enkelt?
Det är mycket som kan gå snett. Jag känner mig lyckligt lottad som klarade mig så fint tills
jag kom hem. Lite observationer:
- Jag har sluppit sårinfektioner i bröstet. - Jag fick vansinneshosta första veckan hemma. Man gjorde en lungröntgen och satte in medicin och allt försvann nästan bums. - Jag har haft svårt att använda blåspipan i den utsträckning som sjukgymnasten rekommenderade. Jag är för slarvig och glömsk tydligen. - Jag blir fortfarande öm i bröstkorgen. Jag är medveten om det hela tiden när jag ligger i sängen. Vet ej om det är detta jag behandlade genom att käka Alvedon tre gånger om dagen som smärtlindring vid behov. Läkaren vill inte göra något förrän det skaver hål. Uppsala säger att jag kan ta bort klammorna polikliniskt om jag kommer upp en dag. Men jag vet hur det fungerar nu och vill inte dom skall göra hål i mig igen. - Efter hjärtinfarkten blev jag rädd för att gå ut om jag skulle få en ny hjärtinfarkt. Nu har jag fått ett helt annat självförtroende och vandrar kors och tvärs i min skog. Sjukhuset har sagt att jag skall ha nitroglycerinsprayen i fickan men jag känner själv att jag glömmer det. Tror nog att jag får börja se upp så jag får med mig det. Man får nog inte bli övermodig. - Jag är avförd från SÖS och överförd till Stockholm Heart Center. De har meddelat att jag skall kallas för uppföljning med hela provtagningsapparaten i september i år d.v.s. ett år efter senaste besök på SÖS. Jag skulle nog velat minska detta till ett halvår eftersom jag skulle vilja upp i fjällen i år och vill veta vad jag inte bör klara av. - Man har föreslagit att jag skall gå med i någon av de föreningar som finns för hjärt och lungsjuka för att jag skall finna någon gemenskap att diskutera problem och känslor i och där jag även skulle kunna finna någon som orkade med att lyssna på mitt tjat om mardrömmar och kanske även finna lindring som andra funnit. Jag har ännu inte hunnit så långt och det dröjer så länge jag mår som jag gör nu. Kan väl avsluta med ett litet tack till Uppsala Akademiska Sjukhus. Jag är mycket glad att jag fick förmånen att komma till er. Ni är proffs. Om sömn och drömmar
Jag skall här försöka sammanfatta lite av vad som skrivits av professor Torbjörn Åkerstedt i
hans utmärkta lilla, mycket läsvärda, bok Sömnens betydelse för hälsa och arbete. Observera
att det ej är ordagrant återgivet utan endast min tolkning av vad han skrivit.
Vad är sömn och hur ser den ut?
Sömnen är ett tillfälligt tillstånd av förändrat medvetande och avsevärd sänkt mottaglighet för
signaler från omvärlden. Hjärnan vänder sig inåt och ägnar sig åt uppbyggnadsprocessen
Så här mäter man sömn
Man beskriver sömn genom att mäta hjärnvågor, EEG, muskelspänning, EMG och
ögonrörelser, EOG.
EEG visar informationstätheten, frekvens och amplitud.
EOG visar ögonrörelser under drömsömnen
EMG visar muskelaktivitet i hakan/halsen som sjunker under sömn och extremt låg spänning
tyder på drömmande REM-sömn.
Sömnens förlopp
Sömncykeln beskrivs i 5 stadier 1 – 4 och REM
Först tillbringar vi några minuter i själva insomnandet, stadium 1, gränslandet mellan sömn
och vakenhet. Får vi vara i fred når vi den stabila sömnen, stadium 2. Här ör EEG
långsammare och det krävs mer för att vakna.
Nu har andringen blivit långsammare och ytligare, hjärtfrekvensen har avtagit med något,
blodtrycket sjunkit med några millimeter och kroppstemperaturen har fallit med någon tiondel
och muskelspänningen har avtagit märkbart och till och med hjärnan har svalnat något, dess
ämnesomsättning har sjunkit. Stadium 2 brukar omfatta 50 procent av den totala
sömnperioden.
Efter 10-20 minuter av stadium 2 börjar vi så närma oss den djupa sömnen, stadium 3 och 4,
vi ser allt fler mycket stora och långsamma vågor i EEG. Vi blir nu ännu mer svårväckta och
sömndjupet gör oss också tröga om vi väcks. Denna djupsömn varar 15-40 minuter och under
denna period sänks den fysiologiska aktiviteten ytterligare. Vi rör oss under denna period
knappast alls och många blir här så avslappnade att de lätt börjar snarka. Det räcker dock ofta
med en lite störning, t.ex. en mild knuff för att snarkaren skall gå upp till ett ytligare
sömnstadium och sluta snarka.
Mängden djupsömn brukar nå 10-15 procent av den totala sömnperioden. Det är här i den djupa sömnen som nervsystemets återhämtning sker, åtminstone den som har med vaken funktionsförmåga att göra. Nu har det gått en dryg timme sedan insomnandet och plötsligt uppträder några hastiga kroppsrörelser. Vi växlar upp till stadium 2 eller t.o.m. vaknar några sekunder. Vi har nu nått ett tillstånd då en kamp mellan den vanliga sömnen och drömsömnen, REM = rapid eye movement sleep. Plötsligt avgår REM med segern. EEG blir ännu ytligare och likt stadium 1, samtidigt som snabba, ryckiga ögonrörelser börjar uppträda. Däremot faller muskelspänningen ytterligare, våra positionsmuskler blir urkopplade och vi skulle inte kunna resa oss, om vi fick det för oss. Utan den här hämningen av musklerna skulle vi kunna vandra omkring och agera ut våra drömmar, något som förstås skulle kunna vara skadligt. Vi ser också på ökningen i andningsfrekvens, hjärtfrekvens och blodtryck att sömnen bytt skepnad, vi är tillbaka på samma nivå som i vaket tillstånd, och ibland mycket högre. Dessa förändringar inträffar plötsligt och kan faktiskt vara förenade med ökad infarktrisk. Efter 5 – 20 minuter av drömmande börjar ögonrörelserna försvinna och muskelspänningen öka, ofta i samband med ett kort uppvaknande. Den första sömncykeln är slut, den bör ha blivit 80 – 100 minuter lång, beroende på individ och tid på dygnet. Sömnen fortsätter på samma sätt i 3 – 4 omgångar till. Cyklerna skiljer sig dock något såtillvida att djupsömnen minskar kraftigt för varje cykel. I den tredje är djupsömnen nästan borta. Omvänt ökar REM-periodernas längd och intensitet så att den sista drömmen oftast är den längsta och mest intensiva. Det är den många av oss vaknar i och kommer ihåg. I den totala sömnen har vi haft 5-20 uppvaknanden per natt men de flesta är så korta att de aldrig uppfattas som uppvaknanden. De flesta rapporterar 0 – 2 uppvaknanden per natt. Vet man att man sover – eller att man vaknat?
Förutom fysiologiska förändringar finns det flera psykologiska aspekter på sömnens förlopp.
En aspekt är medvetenheten om att man sover. Det kan krävas upp mot en halvtimmes sömn
för att en individ, om han väcks och tillfrågas om han sovit, verkligen skall kunna känna att
han sovit. Det krävs att man varit inne i djupsömn med sänkt ämnesomsättning för att man
skall känna av det. Detta på grund av den tröghet man identifierar med sömnen.
Samma sak gäller medvetenheten om uppvaknandet. För att komma ihåg uppvaknandet bör
det vara flera minuter långt. De flesta varar dock endast 5 – 20 sekunder.
Minnet är en annan funktion som påverkas av sömnen. Viktigast är kanske att inlärning måste
ha skett minst 4 minuter före insomnandet, annars försvinner det ur minnet. Vi behöver alltså
viss vakentid för att etablera minnesspår i hjärnan. Sedan behöver vi dock sömn för att stärka
minnesspåren. Speciellt REM-sömnen tycks vara viktig, men även djupsömnen bidrar.
Inlärning kan inte ske under sömnen. Sömnen avbryter nämligen etablerandet av minnesspår.
Detta är skälet till att vi inte kommer ihåg de korta uppvaknanden som sker under natten. Inte
heller kommer man ihåg mer än bråkdelen av dina drömmar, oftast bara den sista.
Drömmen är ett kontroversiellt fenomen. Troligen är den resultat av urladdningar i nervsystemet som ger upphov till sinnesintryck via impulser till hjärnbarken. Urladdningarna är slumpmässiga, vilket ger drömmarna deras absurda, hallucinatoriska karaktär. Å andra sidan är det så att nyligen inträffade händer eller tankar som upptar en viktig plats i individens liv har lättast att aktiveras och tas med i drömmen. Det är därför otvivelaktigt så att drömmen delvis speglar individens vakna liv. Samtidigt är hjärnans frontallober inaktiva, därifrån styrs mycket av det vi tolkar som omdöme, planeringsförmåga o.s.v. Hjärnans ordningsman lämnar alltså fältet fritt för andra krafter. Samtidigt är hjärnans limbiska system eller ångestcentrum desto aktivare. Känslor blir en central del av drömmandet. De flesta kommer inte ihåg någon dröm från den senaste nattens dröm. De som gör det har i allmänhet vaknat i den sista drömmen eller sovit dåligt med många uppvaknanden. Vissa människor kommer ihåg flera drömmar då de medvetet har ”programmerat” sig att vakna i anslutning till drömmen för att kunna studera sina drömmar. Under drömmen kan man faktiskt bli medveten om att man drömmer. Man kan t.o.m. lära sig att påverka sina drömmar genom att ställa in sig på detta före insomnandet.

Source: http://bengtakel.se/gladoenytt1/Braattha/Sjukhusminnen.pdf