Farmacia italiana online: acquisto cialis in Italia e Roma senza ricetta.

Welcome to adobe golive 5

økonomisk nasjonalrapport - finsk
BOENDEBESKATTNINGEN I FINLANDFinsk ekonomisk nasjonalrapportHeikki A.Loikkanen och Henrik Lönnqvist 2. Boendet och bostadsmarknaden i Finland6 1.Bostaden som investering: frågan om neutral beskattningspraxis gäl ande investeringsobjekt11 3.2 Meritnyttighetsteorin samt externa verkningar som grund för skatte- och andra stöd12 4. Utvecklingslinjer i den finländska skattepolitiken14 file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm 7. Beskattningen av boendet och den ekonomiska til växten25 7.1 Neutral beskattning av investeringsobjekt25 7.2 Boendet och arbetsmarknadens verksamhet27 8. Boendebeskattningen och stödet ur stabiliseringspolitisk synvinkel.27 Denna rapport behandlar beskattning av och stöd för boende(t) i Finland. Det centralaforskningsområdet är skattestöden. Beskattningen av boende, liksom bostadsbidragspolitiken, hartil sammans med marknadsregleringen, styrningen samt den demografiska och helhetsekonomiskautvecklingen, avgörande inverkat på verksamheten inom bostadssektorn samt på boendeförhål andena iFinland.
Följande drag kan ses som stiliserade fakta rörande Finland. Finlands ekonomiska långsiktstil växt harunder de senaste årtiondena varit snabbare än genomsnittet i OECD-Europa. Här har inkomstklyftan file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm jämfört med de andra länderna krumpit ihop. Boendestandarden var under efterkrigstiden låg, men ocksåden har stigit märkbart. Trots det har skil naderna i boendestandard utjämnats betydligt långsammare änskil naderna i inkomst. Til den kraftiga ekonomiska til växten har i Finland bidragit också enligtinternationella mått kraftiga växlingar. Bostadsmarknadens växlingar har varit följder av dehelhetsekonomiska växlingarna. Också växlingarna inom bostadsproduktionen och bostadspriserna harvarit internationellt sett ovanligt stora.
Största delen av efterkrigstiden har präglats av regleringar inom finansierings- och hyresmarknaderna.
Dessutom har prisutvecklingen inom den offentligt finansierade (ARAVA) ägar- ochhyresbostadsproduktionen baserat sig på en historisk inflatorisering (ägarARAVA). Gäl andehyresbostäderna har prisutvecklingen baserat sig på en til ämpning av självkostnadsprincipen. Inom dettotala bostadsbeståndet stampade det absoluta antalet privata hyresbostäder länge på stäl et eller sjönkfram til nyligen. Trots att utbudet på ARAVA-hyresbostäder ökade, har största delen avbostadsproduktionen utgjorts av ägarbostäder. Större delen av bostäderna i Finland är ägarbostäder. Istäderna är en anmärkningsvärt stor del av dem höghusaktielägenheter i form av bostadsaktier medanpar- och radhuslägenheterna är betydligt färre. På landsbygden, däremot, utgörs största delen avbostäderna av egnahemshus. Mot slutet av senaste årtionde liberaliserades finansieringsmarknaden i Finland, liksom i många andraländer. Detta ledde til en boom inom bostadsmarknaden såväl som inom hela ekonomin. Bådamarknaderna rasade, vilket resulterade i en kraftig depression. Under åren 1991-93 sjönk BNP medsammanlagt närmare 10 procentenheter jämfört med år 1990. Efter det har til växten varit ovanligtsnabb. Den snabba til växten sammanhänger med en kraftig migrationsrörelse. Til skil nad från vad somvarit fal et tidigare går den inte til städerna i al mänhet utan koncentrerar sig til huvudstadsregionen ochen och annan universitetsstad. Bostadsproblemen i speciellt huvudstadsregionen har samtidigt til spetsats.
Arbetslöshetssiffrorna, som under 80-talets boom legat under 4%, steg under krisen til 17% och harförst nu sjunkit under 10%.
Avregleringen av finansieringsmarknaden, samt Finlands medlemskap i EU - och speciellt EMU - har redanmärkbart påverkat bostadsfinansieringen. Nya institutioner och finansieringsformer har uppkommit inomden marknadsstyrda bostadsfinansieringen. Ur finansieringssynpunkt har hushål ens möjligheter att köpabostad förbättrats jämfört med tidigare system som byggde på kännbara förhandsbesparingar,kontoregleringar och korta lånetider. Också hyresregleringarna avvecklades gradvis under åren 1992-95.
Trots detta och trots att de al männa finansieringsförutsättningarna förbättrats, har institutionellainvesterare til svidare inte anmält sig i på hyresmarknaden i någon större utsträckning.
Ovannämnda indikerar att den finländska bostadsmarknaden under den senaste tiden genomgått enmängd förändringar. Beskattningen och speciellt beskattningen av boende och förändringarna inom denhar varit knutna til andra institutionella förändringar men förblivit en delfaktor i ett stort brytningsskede.
Detta måste man hål a i minnet vid läsningen av nedanstående där vi behandlar beskattningen avboende(t) i Finland. Också här ligger huvudvikten vid nurådande system.
Ovan skisserade vi upp huvuddragen i den finländska ekonomiska- och bostadsmarknadsutvecklingen,mot vilka vår granskning av boendebeskattningen görs. Som bas för beskattningen fungerar särdragen iboendet som sådant, som också de är centrala vid studiet av beskattning och bostadsbidrag.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm I ekonomisk bemärkelse är boendet konsumtion. Såväl ägar- som hyresbostadshushål en konsumerarboendeförnödenheter. För ett hushål är bostaden oundgänglig. Bostaden är i al männhet ensammanhängande, permanent och mycket mångdimensionerad förnödenhet. Bostadsmarknaden är juockså sammansatt av flera olika delmarknader, såsom hyres- och fastighetsmarknaderna med sinainsatsmarknader (jordegendoms- o.a. marknader) på vilka beskattnings- eller reglerande metoder i olikaformer kan til ämpas. Förnödenheterna som säljs eller hyrs ut på de olika marknaderna, dvs bostäderna,utgör delvis varandras substitut, vilka för sin del påverkas av beskattningen.
Ägarbostaden är i al mänhet hushål ens viktigaste egendom, och en del av efterfrågan på denna typ avbostad kan ses också som en portfolioefterfrågan. Ur rent fiskal synvinkel utgör bostäder, i likhet medandra fastigheter, genom sin permanenta placering ett tacksamt beskattningsobjekt: välfärdsförlusterna ibeskattningen blir små. Å andra sidan ses boendet ofta förknippat med positiva externeffekter och/ellersom en meritförnödenhet, vars minimikonsumtion måste garanteras och vars konsumtion bör varastörre än den marknadsdikterade, och mer jämt fördelad än inkomsterna. Dessa synpunkter talar, tvärtemot det fiskala argumentet, för ett stödande av boendet, vilket kanförverkligas antingen genom beskattning eller i form av direkta stöd.
Bostäderna är mycket långlivade och bostadsbeståndet förnyas långsamt: den årliga produktionenmotsvarar endast 1-3% av det totala beståndet. Då största delen av utbudet består av bostadsbestånd,har det en central rol i prisutvecklingen. På kort sikt förmår det lokalt bundna bostadsutbudet intemotsvara de snabba förändringarna i efterfrågan, vilket leder til att prisfluktuationerna i al mänhet ärstora. Å andra sidan kan förändringarna i efterfrågan påverka bostadspriserna också på lång sikt, medandra ord kapitaliseras i priserna (och hyrorna). Här stäl er sig frågan huruvida boendeskatterna ochskatte- o.a. stöd kapitaliseras til priserna och hyrorna. Detta beror ju på hur pass flexibeltbostadsutbudet är på lång sikt.
Boendet och sålunda också beskattningslösningarna för boendet har samband med många faktorer somär centrala för välfärden och den ekonomiska utvecklingen. Vid sidan av investeringsnivån påverkarfördelningen av bostads- och andra investeringar til växtmöjligheterna inom nationalekonomin på långsikt. Verksamheten på bostadsmarknaden kan också inverka på arbetsmarknadens funktionsduglighet ochdärigenom på den ekonomiska utvecklingen. För den offentliga sektorn är påverkan påbostadsinvesteringarna ett konjunkturpolitiskt redskap. Å andra sidan syns beskattningen av och stödentil boendet som en del av den offentliga sektorns budget, vars konjunkturpolitiska spelrum numerabestäms av de begränsningar som stipulerats för den ekonomiska- och monetära unionens underskott.
Gäl ande avsnitten som behandlar boendebeskattningen i Finland (kap.5-8) presenteras grundfakta ombostadssektorn (kap.2) samt några centrala frågor som är förknippade med boendebeskattningsteorin(kap.3). Efter detta ger vi en kort överblick över skattepolitikens utveckling i Finland under senasteårtionde (kap.4). Femte kapitlet behandlar boendebeskattningen ur den boendes, hyresvärdens ochbostadsproducentens synvinklar. Eftersom rapporten strävar til att ge en bild av också hurboendebeskattningen inverkat på boendenivån och boendeomkostnaderna olika besittningsformeremellan, är det motiverat att stäl vis, förutom beskattning och skattestöd, granska också andra former avboendestöld. Kapitlen 6-8 behandlar boendebeskattningens samband med rättvisefrågor, med denekonomiska til växten och den offentliga sektorns finansieringsposition. I kapitel 9 presenterar vi våraslutsatser.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm 2. Boendet och bostadsmarknaden i Finland På basen av uppgifterna år 1997 fanns i Finland ca 2,4 miljoner bostäder av vilka 92% permanentbebodda. 54% av bostadsbeståndet är småhuslägenheter, 46% höghuslägenheter. Inomstorstadsområdena är förhål andet ett annat. Til exempel i Helsingfors är förhål andet 29% småhus, 71%höghus. De klart flesta finländarna hoppas dock på att få bo i småhus.
Tabell 2.1 Bostadsbeståndets fördelning (%) enligt hustyp, besittningsform och finansieringsmodell.
Bostadens ägoförhål ande och finansieringsmodellSmåhusHöghusSammanlagtÄgarbostad42 19 61 Frittfinasierad hyrebostad4 12 16 ARAVA-hyrebostad2 10 12 Annan eller okänd2 1 3 Ej permanent bebodd35 8 Sammanlagt54 46 100 I hela landet utgör ägarbostäderna 69%, hyresbostäderna 28% avbostadsbeståndet. Bostadsrättslägenheternas andel är fortfarande liten: vid utgången av år 1998 hade intemer än ca 18.000 bostadsrättslägenheter byggts. Samtidigt köade 54.000 hushål för att få enbostadsrättslägenhet. Vid en jämförelse regioner emellan varierar andelen hushål som äger sin bostad märkbart. Minst ärandelen i Nyland, ca 68%, störst är den i Vasatrakten, ca 83%. I al mänt kan konstateras, att hushål sombor i småhus med märkbart större sannolikhet äger sin bostad än de som bor i höghus Medelstorleken på en bostad i Finland är 76 boendekvadratmeter. Ägarbostäderna är i medeltalmärkbart större än hyresbostäderna och småhuslägenheterna klart större än höghuslägenheterna. Fastbostädernas medelstorlek kontinuerligt ökat, bor man i Finland trångt jämfört med många västländer.
Nyproduktionens omfattning i förhål ande til det befintliga bostadsbeståndet var under åren 1987-1996 imedeltal ca 1,7% per år. Siffran är mycket typisk vid jämförelsen med västländer i övrigt. Lägenheternasom produceras i Finland är dock fortfarande, internationellt sett, små. Därför ger ett studium avbostadsproduktionen i termer av färdigstäl da lägenheter per person en helt annan bild.
Tabell 2.2: Antalet färdigstäl da bostäder per 1000 invånare i Norden åren 1970-1997.
Land1970197519801985199019951997Finland10,814,710,410,313,14,95,1Sverige13,69,16,23,96,91,41,5Norge9,410,29,16,36,44,44,2Danmark10,37,05,94,3 5,32,63,1Island. . . . . 4,66,2 Stora konjunkturskiftningar kan skönjas i bostadsproduktionen (fig.2.3). Til exempel 1990 färdigstäl des iFinland mer än 65.000 bostäder medan antalet år 1996 var mindre än 21.000. Störst varbostadsproduktionen år 1974, då över 70.000 bostäder färdigstäl des. Också finansieringsformernagäl ande nyproduktionen har varierat kraftigt.
Figur 2.3: Bostadsproduktionen i Finland åren 1950-1998 enligt finansiering file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Samhäl ets direkta insats i bostadsproduktionen har under 1990-talet kanaliserats främst via ARAVA-hyresbostadsproduktionen samt den räntestödda bostadsproduktionen: antalet ARAVA-lån beviljade förproduktion av ägarbostäder minskade til nästan ingenting, och efter år 1996 har inga sådana lån beviljats.
I sin helhet står den samhäl sstödda bostadsproduktionen på en mycket lägre nivå än under rekordårenpå 1970-talet. Å andra sidan, under vågdalen vid mitten av 1990-talet var andelen statsstöddbostadsproduktion i förhål ande til den totala produktionen ovanligt stor.
Ägarbostädernas reala prisutveckling (fig.2.4) har präglats av påfal ande stor variation. Den förstakännbara boomen upplevdes under 1970-talets början. Boomen bröts av 1. oljekrisen och deninternationella ekonomiska stagnation som följde. Den andra boomen upplevdes i samband medfinansieringsmarknadernas liberalisering under 1980-talets slut. Den var över i och med att ekonominhamnat i den dystraste depression sedan II världskriget (sammanlagt sjönk BNP med nära 10% underåren 1992-93) av såväl inhemska och internationella orsaker (se tex Honkapohja, Koskela & Paunio1996).
Vid en jämförelse mellan beskrivningar på bostadsproduktion och priser på ägarbostäder kan man se hurprisutvecklingen har styrt antalet fritt finansierade (ej prisreglerade) bostäder med en liten fördröjning.
Vid sidan om detta har såväl priserna på de offentligt finansierade ARAVA -ägarbostäderna (vid inköpoch vidareförsäljning) som hyrorna för de privata- och ARAVA-hyresbostäderna varit reglerade. InomARAVA handlar det om en hyresstipulering som baserar sig på självkostnadsprincipen. Privatahyresbostäder omfattades fram til 1990-talets början av hyresregleringarna. Bara under 1960-talet kan vinotera en regleringsfri period, som varade över 1967 års devalvering. Regleringspolitiken förklarar varförutvecklingen inom realhyrorna fullständigt avviker från prisutvecklingen i fråga om bostäderna på den friamarknaden. Realhyrorna sjönk från början av 1960-talet til mitten av 1970-talet. Efter det bibehöl srealnivån fram til stegringen på 1990-talet, då hyresregleringen gradvis avvecklades med början i nyahyresavtal år 1992. 1995 avstods helt och hål et från hyresregleringarna.
Figur 2.4: Realpriser på bostäder och realhyror 1961-1999 (1983=100).
Förändringarna inom bostadsproduktion och bostadspriser i Finland har internationellt sett varitovanligt stora. (Englund & Ioannides 1997, Renaud 1995 och Kosonen 1997). Boendebeskattningens ochstödpolitikens samband med instabiliteten inom bostadssektorn och hela nationalekonomins diskuterasnärmare i kapitel 8.2, där vi behandlar sambanden mellan boendet och konjunkturpolitiken.
Hushål ens konsumtion mäts i utgifter för boendet. Utgifterna för boendet granskas relativa til hushål etsinkomster. Besittningsformen har en betydande inverkan på inkomstandelen, men av betydelse är ocksåvalet av infal svinkel: vad räknas som utgifter för boendet? Ett teoretiskt sett bättre grundat alternativvore att inkludera vinsten av den egna egendomen (vinsten från ett alternativt investeringsobjekt) och file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm kapitalvinsten men inte låneamorteringar, vilka är besparingar. Då man som i tabell 2.5 granskar enbart de boendekostnader som kan räknas i pengar (al tså intekalkylmässiga), inklusive amorteringar, är det klart att til exempel en som bor i en skuldfri ägarbostadhar betydligt lägre boendekostnader än en som bor i en belånad ägarbostad eller en hyresbostad.
Inkomstandelen i boendet är högre under andra året efter depressionen, 1996, än underhögkonjunkturens sista år, 1990.
Tabell 2.5: Inkomstandelen (%) av hushål ens boendekostnader i olika regioner åren 1990 och 1996.
Boendekostnaderna för hushål som bor på hyra har stigit drastiskt under 1990-talet. Bakom fenomenetkan man anta å ena sidan en sänkning i inkomstnivån som en följd av massarbetslösheten, å andra sidande privata hyresbostäderna, vilkas hyror är högre än de inom det gamla hyresbostadsbeståndet.
Genom att granska andelen av boendeservice i hushål ens konsumtion får man ett enhetligaremätinstrument för granskningen. Enligt denna modell beräknas utgifterna enligt en såkal adbruttohyresprincip: den service som fås från ägarbostaden bestäms med hjälp av marknadshyrorna. Idenna studie (fig 2.6) förefal er utvecklingen i Finland stabil från år 1975 fram til år 1990. Under dennaperiod var boendeservicens andel av hushål ens utgifter knappa 20%. Efter detta förändrades situationenavsevärt. Boendeutgifterna och inkomstnivån slutade stiga i samma takt som tidigare. Samtidigt somboendekostnaderna steg, sjönk realinkomsterna. Som en följd av detta var andelen för boendeserviceuppe i över 25%.
Figur 2.5: Andelen boendeservice (%) i de finlänska hushål ens konsumption åren 1975-1996.
1.Bostaden som investering - frågan om neutral beskattning av investeringsobjekt En omstridd fråga gäl ande boendet är huruvida man skal se ägarbostaden som ett investeringsobjektbland andra. Att göra detta innebär, med tanke på maximal nationalekonomisk helhetsnytta, att en möjliggynnsam beskattning av ägarboende och boende i al mänhet skulle förvränga al okeringen av resursernaoch som sådant inte önskvärt.
Ur en dylik synvinkel kan en ägarbostad i eget bruk jämföras med andra investeringsobjekt, til exempelaktier. Bostaden producerar i detta fal boendeservice åt ägaren. Det är möjligt att kalkylera värdet avdetta och jämstäl a det med vinsten från andra investeringsobjekt. Om en mildare beskattning anvisas påden kalkylerade vinsten från den egna bostaden kan man se att den berättigar til skattestöd. Som ettresultat av detta "överkonsumeras" ägarboende, om inte ifrågavarande stöd justerar boendetsexterneffekter eller andra defekter på marknaden.
Så länge finansieringsmarknaden reglerades i Finland, och vil koren för bostadsfinansieringen var ovanligtofördelaktiga (förhandssparande, kreditreglering och korta lånetider) kunde skattestöd til ägarbostädermotiveras med att det kompenserade ovannämnda regleringseffekter. Efter att finansieringsmarknadsen blivit fri kan man inte, åtminstone i lika hög grad, motivera skatte- och file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm andra stöd för ägarbostäder med detta argument.
Beskattningen av bostadsinkomst är också politiskt en synnerligen svår fråga. Kalkylerad, ej pekuniärinkomst, är svår att se som inkomst som man skal betala skatt för. Som en följd av detta beskattasbostadsinkomster i de flesta länder milt eller inte al s, även om hyresvärdarnas skatteinkomst i al mänhetomfattas av beskattningen. Utöver de politiska orsakerna kan det också vara svårt att räkna ut självabostadsinkomsten från ägarbostaden. Den såkal ade bruttohyresinkomsten uppskattas med hjälp avmarknadshyrorna. Detta förutsätter en fungerande marknad. Bostadens brukskostnader ochränteutgifterna förorsakade av bostaden, vilka behövs för att beräkna nettobostadsinkomsten är kanskerelativt lättvärderade, men däremot är värderingen av bostadens slitage redan svårare.
2.Meritförnödenhetsteorin och externeffekter som grund för skatte- och andra stöd Med meritförnödenhet avses en förnödenhet, som hushål en i de demokratiska beslutsfattarorganenstycke konsumerar . . al tför lite. Gäl ande meritförnödenheten är motivet för den offentliga inblandningenen til förnödenheten bunden paternalism. Man vil i detta fal inverka inte bara på inkomstfördelningenutan också mer direkt på konsumtionen. Enligt detta tänkesätt behövs subventioner och/ellerkonsumtionsnormer. En del av stödet för boende motiveras med meritförnödenhetsargumentet. De somtror på individens starka autonomi, och ser samfund och samhäl e som sekundära, bestridermeritförnödenhetsargumentet. Samhäl et skal intebefatta sig med individens val (tex King 1998.) Den milda skattebehandlingen av boendet motiveras också ofta av externeffektsargumentet. Här ser manden sociala nyttan av boendet som större än den privata nyttan. Det stöd den offentliga sektorn anvisarför boendet är avsett att få boendekonsumtionen att växa til en nivå där också den yttre nyttan är pårätt sätt beaktad. Här är det fråga om externeffektens internaliserande subvention (boendestödet är idetta fal den negativa Pigou-skatten).
Det är långtifrån entydigt vilka en god boendestandards externeffekter är och i vilken mån de framträder.
Även om externeffektens existens skulle erkännas, är det kanske bäst kända argumentet motPigoubeskattningen det såkal ade Coase-teoremet. Dess grundtanke är, att såvida äganderätten tilförnödenheterna är väl definierade, och transaktionskostnader eller informationsproblem blir"överdimensionerade", internaliserar marknaden själv extereffekterna. Den offentliga sektornsintervention behövs inte. Även om man erkände att marknadslösningen är ineffektiv, kan man ändåkritisera den offentliga sektorns möjligheter att ta tag i problemen - denna syn representerar densåkal ade Public Choice-skolan. Enligt dem utgörs den offentliga sektorn enbart av tjänstemän somsträvar efter personliga fördelar, vilkas försök att reparera misslyckandena inom marknaden leder til denoffentliga sektorns misslyckanden. Ofta bestäms beskattningsfrågorna enligt vilka skatteobjekt som är lämpliga för att täcka de offentligautgifterna. Som goda skatteobjekt anses sådana där beskattningen förändrar al okationen möjligast liteoch effektivitetsförlusterna är möjligast små. Enligt denna princip är beskattningen av boende och andrafastigheter tack vare skatteunderlagets immobilitet en bra skatteform. Förutom att detta skatteunderlag file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm är immobilt motiveras det med att det uppmuntrar til ett effektivt bruk av mark och bostadsbestånd.
Med andra ord anses det t.o.m förbättra al okationen. Detta beror på, att fastighetsskatten förorsakarlöpande utgifter också för helt eller delvis onyttjade fastigheter. Fastighetsskatten är också ett indirektsätt att prissätta offentlig service, eftersom de lokala offentliga tjänsternas fördelar (och nackdelar)kapitaliseras til fastighetspriserna, dvs til skatteunderlaget för fastighetsskatten. Med vertikal rättvisa avses en rättvisa som sträcker sig över människor som lever på olika inkomstnivåer.
Om boendet inte vore förknippat med positiva externeffekter, om det inte skulle anses som enmeritförnödenhet, borde boendet beskattas som vilken som helst normal privatförnödenhet, och denvertikala rättvisan skulle förverkligas endast som inkomstförskjutning, inte genom til förnödenhetenbundna skatte- och understödslösningarna (in cash and not in kind). Eftersom boende dock anses vara enmeritförnödenhet med externeffekter och vars minimikonsumtion man vil garantera, väcks frågan om hubostadsbidragen och -skatterna fördelas de olika inkomstgrupperna emellan.
Med en horisontal rättvisa menas att likadana hushål behandlas lika. I fråga om boendet är detta en viktigfråga, då saken granskas i gäl ande besittningsformen (ägar/hyres) och finansieringssättet (privat/arava).
Problemet kan framläggas i form av en fråga: är bostadens effektiva pris (hyres- eller ägarbostadensbruksomkostnader, med beskattning och stöd beaktade) och til gänglighet samma inom al abostadsmarknaden delsektorer för hushål med likadana egenskaper? Om det inte är så, förverkligasingen horisontal rättvisa, utan boendets pris och boendestandarden beror på vilken sektor inombostadsmarknaden hushål et sökt sig til eller råkat komma in på. Til den horisontala rättvisan hör också valet mellan efterfråge- och utbudsstöd. Gäl ande utbudsstödensom är bundna til fastigheterna förutsätter den horisontala rättvisan att al a som har vissa givnaegenskaper har til gång til fastigheter subventionerade genom skattelösningar eller direkta stöd. Å andrasidan skal inte heller personer som inte är berättigade til stöd ha til gång til dessa fastigheter.
Efterfrågestöden å sin sida förutsätter i den bemärkelsen funktionsdugliga marknader att likadana hushålhar samma til gång til bostäder som bjuds ut til marknadspris (eller hyra).
Rättvisefrågorna kommer fram speciellti samband med skatte- och stödreformer. Vi kan här somexempel anföra strävan att flytta beskattningen från inkomstbeskattning närmare fastighetsskatt, i formav lokalbeskattning. En höjning av fastighetsskattenivån ökar fastighetsägarens löpande utgifter ochdessutom kapitaliseras förändringen i beskattningen i bostadspriserna och förorsakar förlust vidförsäljning. Nykomlingar på marknaden får för sin del sina bostäder bil igare, men är tvungna att, i likhetmed de tidigare ägarna, betala fastighetsskatt. Effekterna av nyfördelningen av förmögenheten kan al tsåuppstå generationer emellan men också mellan olika besittningsformer, beroende på vem som bärspeciellt skatten som gäl er hyresbostadsfastigheter.
En del av de frågor som här lyfts fram belyses närmare i avsnitt 6.
4.Utvecklingslinjer inom den finländska skattepolitiken file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20Re…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Under de senaste tio åren har två betydande skattereformer genomförts i Finland. År 1989 breddadesskatteunderlaget: strävan var att få olika inkomstformer möjligast jämlika i beskattningsbemärkelse.
Gäl ande kapitalinkomsterna förblev beskattningen dock partisk. I samband med reformen sänktes ocksåstatens skatteskala.
1993 års skattereform förnyade kapital- och företagsbeskattningen så långt det var möjligt mot störreneutralitet och enhetlighet. Den progressiva skatteskalan för förvärvsinkomster bibehöl s, men medkapitalinkomster började man til ämpa en enhetlig skattefot. Denna skattefot är klart lägre än denprogressiva skatten i de högre inkomstklasserna.
Personbeskattningen i Finland är särbeskattning, al tså inte familjebeskattning. Med 1993 års skattereformsärskildes beskattningen av förvärvs- och kapitalinkomster. Vid beskattningen av inkomst til ämpas vidsidan av den progressiva statsbeskattningen en fixerad kommunal skattefot. (2. I själva verket är ocksåkommunalskatten progressiv, om än mycket litet. Progressiviteten kommer sig av det sk basavdraget.)Varje kommun bestämmer sin årliga skattefot. Skattefoten för kapitalinkomst är 28% år 1999, men stigerförmodligen år 2000 til 29%. I beskattningen betraktas som kapitalinkomst vinsten på egendom, vinsterhål en vid överlåtande av egendom, samt annan sådan egendom som kan ses producerad av självaförmögenheten. Hyresinkomst ses al tså som kapitalinkomst. Ägarboendet har i Finland av traditionbeskattats milt. De flesta hushål en i Finland har inte beskattats al s, pga förmildrande stadganden, och år1992 upphörde boendebeskattningen helt. Också den undre gränsen för förmögenhet som omfattas avförmögenhetsbeskattningen är hög; följaktligen är de som omfattas av den effektivaförmögenhetsbeskattningen få.
Denna studie omfattar också företagsbeskattningen, eftersom företag som investerar i boendefastigheterbeskattas enligt detta. Vid uppskattningen av företagsbeskattningen kan granskningen delas i två grenar -dels frågan om hur företagsinkomsten beräknas, dels frågan om hur den sålunda beräknade inkomstenskal beskattas. Nurådande system utgår ifrån att samtliga inkomster från näringsverksamhet beskattasoch att samtliga utgifter förorsakade av samma verksamhet är avdragsgil a. 1993 års skattereform innebar en breddning av skatteunderlaget också inom företagsbeskattningen. Sågott som al a förbehål och resultatutjämningar avskaffades. Samtidigt sänktes också skattefoten församfund. Före reformen var den genomsnittliga samfundsskattefoten 36%. År 1999 är den 28% och år2000 torde den stiga til 29%. En del av företagen är såkal ade personföretag. Deras inkomster beskattassom ägarens personliga inkomst enligt ett separat inkomstskattesystem. Enligt kapitalskattefotenaccepteras en bestämd procentandel av personföretagets nettoförmögenhet som beskattningsbarkapitalinkomst. Den resterande delen beskattas som förvärvsinkomst.
Dubbelbeskattningen av aktiebolag och dess delägare avskaffades i skattereformen år 1990. Den skattföretaget betalar för sin vinst räknas i sin helhet aktieägarna til godo. Samtidigt avskaffades denkommunala prövningsbeskattningen för samfund. Kommunernas sålunda uteblivna skattevinst ersätts av file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm den andel av vinsten på samfundsskatt som numera kommer dem til del.
Skatten för ägarboende betalas, åtminstone under anskaffnings- och nyttjarskedena av ägaren. Dåbostaden säljs, är ägaren skyldig att betala skatt endast om vissa vil kor föreligger.
I köpsituationen (såväl vid köp av bostadsaktie som fastighet) måste köparen erläggaresursöverföringsskatt baserad på inköpspriset (eller på objektets värde). De som köper sin förstabostad kan under vissa premisser undvika denna skatt. Skatteften för bostadsaktier är ca 1,6%, gäl andefastigheter 4%. År 1998 avskaffades stämpelskatten för bostadslån, vilken var 1,6% av lånebeloppet.
Försäljning av begagnade bostäder (bostadsaktier och -fastigheter) ses inte som mervärdesskattebelagdverksamhet i Finland. I priserna på nya bostäder däremot ingår mervärdesskatt (se punkt 5.3).
I boendeskedet skal ägaren av bostadsaktien och -fastigheten erlägga fastighetsskatt samt denmervärdesskatt som inkluderas i avgifterna för service- och reparationstjänster. Fastighetsskattefotenbestäms av varje kommun självständigt, inom särkilt lagstadgade ramar. Undre gränsen för statsbeskattadförmögenhet är 1,1 miljon mark, varvid skatten är 500 mark. Den överstigande förmögenheten bekattasmed 0,9%. Värt att notera är att den beskattningsbara förmögenhetens värde kan avvika betydligt frångängse värde, även om man under senaste år strävat til att höja beskattningsvärdena närmaremarknadsvärdena.nsten vid försäljning av egen bostad är befriad från skatt, om bostaden varit i säljarensägo i över två år. Om överlåtelsevinst uppstår, til ämpas en skattefot på 28%. Att utan ersättning ge borteller til underpris sälja en bostad eller bostadsfastighet leder til åläggande av gåvo- eller arvsskatt.
Skatten bestäms progressivt enligt den överlåtna egendomens värde. Överlåtaren av gåva eller arv ochhans/hennes släktskapsförhål ande har betydelse vid bestämningen av skattens storlek.
Boendet har inte beskattats i Finland sedan år 1992. Enligt det tidigare ikraftvarande systemet varbeskattningsbara inkomster enbart om bostadens beskattningsvärde överskred en viss gräns (åren 1991-92 var denna gräns 440.000 mark). Bostadsinkomstskatten ersattes i början av år 1993 medfastighetsskatten (som också ersatte de tidigare gatuavgifterna och mantalsskatterna).
Räntorna på bostadslån är, i likhet med andra räntor, för hushål en fullt avdragsgil a frånkapitalinkomsten, utan begränsningar gäl ande vare sig kvalitet, procentsiffror eller markbelopp. Däremotgår det inte att göra ränteavdrag direkt från förvärvsinkomsten. Gottgörelsen är maximalt 8000 markper person per år. Dessutom beviljas för de två första barnen en höjning på 2000 mark var påmaximalbeloppet. Under åren 1990-92 kunde man dessutom, i stäl et för ränteavdraget, välja ettbostadsavdrag som var oberoende av inkomster och räntor. Avdraget band den som valt det i tio år.
Bostadsavdragets grunddel minskade med 10% per år, men barnavdraget à 3000 mark bibehöl s hela file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm perioden. I samband med kapitalbeskattningen (för betald ränta nytta åt al a enligt kapitalskatteprocent)skapades ett övergångssystem, enligt vilket skattemyndigheterna valde det för skattebetalarenfördelaktigare alternativet vid beskattningen, bostadsavdraget eller underskottsersättningen.
Bostadsavdragets relativa fördelaktighet har understrukits pga att räntorna sänkts:underskottsersättningen påverkas av räntefluktuationer, bostadsavdraget inte. I den nya regeringensprogram avskaffas bostadsavdraget.
Skattefriheten vid försäljning av egen bostad kan också ses som ett skattestöd (om förutsättningarna iavsnitt 5.1.1.1). Det stöd som ges i form av skattefrihet för den kalkylerade försäljningsvinsten är år 1999ca 3,1 miljarder mark (Viitamäki 1999).
I slutet av år 1998 var ARAVA-lånen beviljade för byggande av ägarbostäder ca 8 miljarder mark.
Omkring 250 miljoner av ARAVA-lånens underräntestöd riktades år 1998 til lån beviljade för byggandetav ägarbostäder. Dessutom gick samma år ca 80 miljoner mark til underräntestöd til lån beviljade demsom skaffar sin första bostad, och til övriga räntestöd för ägarbostäderca 40 miljoner mark.
Som stöd för ägarboende bör också betraktas de garantier som staten beviljar för bostadslån. Det finnsinga inkomstgränser för beviljande av statsgaranti för lån. Den bostad för vilken lån beviljas skal dockbebos av låntagaren själv. Staten tar för garantin en engångsersättning på 2,5% av garantisumman. För attgarantin skal beviljas får lånets andel av bostadens pris vara högst 85% och begränsningen gäl er högst20% av lånet (då också maximalt 150 000 mark).
Bostadsstöd beviljas i Finland via tre olika system. Det al männa bostadsbidraget är det mest omfattande.
De andra formerna av bostadsbidrag är pensionärsstödet och boendetil ägget för studerande.
Boendetil ägget för studerande beviljas dock inte dem som bor i egen lägenhet. Bostadsstödenssammanlagda belopp var under år 1998 nästan 4,5 miljarder mark. Av denna summa al okerades ca 15%til ägarboende.
Som hyresgäst betalar man inga direkta boenderelaterade skatter. Man har inga större möjligheter tilboendeavdrag i beskattningen.
Hyresboende stöds med både efterfråge- och utbudsstöd. Efterfrågestödet är det stöd som delas ut viaolika system. År 1998 utgjorde det ca 85% av de 4,5 miljarder mark som totalt delades ut ibostadsbidrag. Utbudsstödet, som delas ut via samfund, utgörs av underräntestöden för ARAVA-lån samtandra räntestöd för hyresboende. Mer om utbudsstödet i punkt 5.2.2.
Som vi tidigare konstaterade, är bostadsrättsbostäder och ägarbostäder i Finland ett nytt ochfortsättningsvis marginellt fenomen. Allmänt bostadsstöd samt boendetil ägg för pensionärer beviljasockså personer som bor i bostadsrättslägenhet. Dessutom al okeras en del av statens räntestöd, år 1998ca 25 miljoner mark, til samfund som äger bostadsrättsbostäder.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Ett hyresvärdshushål är som ägare til en bostad ålagt att betala al a i punkt 5.1.1 nämnda skatter.
Dessutom är hyresinkomster skattebelagda. Som en följd av övergången til det differentieradeskattesystemet beskattas hushål ets hyresinkomster enligt en fixerad kapitalinkomstskatteprocent, skildfrån den progressiva inkomstbeskattningen. Under åren 1998-99 är denna skatteprocent 28.
Före år 1993 beskattades hyresinkomster enligt en progressiv skatteskala som en del avinkomstbeskattningen. Om verksamheten skulle anses motsvara förvärvsverksamhet, detta betydde ipraktiken två uthyrda bostäder, kunde hushål et dra av räntorna på bostadslån utan övre gräns också frånandra än hyresinkomsterna. Även om hyresinkomsten beskattades enligt den progressiva skatteskalan,skal man lägga märke til , att den skattskyldiga beviljades ett basavdrag à 2000 mark påhyresinkomsterna. Det förhöjdes ännu med hälften av det överskridande beloppet avdragsberättigandeinkomster.
Med den skattereform som trädde i kraft från och med början av år 1993 blev det möjligt att frånhyresinkomsterna göra ränteavdrag och på basen av dessa åstadkomma ett underskott oberoende avverksamhetens omfattning. Hyresinkomster beskattas enligt nettoprincipen, al tså är texbolagsvederlagen avdragsgil a vid beräkningen av den beskattningsbara inkomsten.
Institutionaliserade investerare är samfund som driver affärsverksamhet, såsom försäkringsbolag, samtsamfund som inte strävar efter vinst, såsom olika fonder och speciellt kommuner. De äger ansenligamängder hyresbostäder. Såvida den instans som investerar i hyresbostäder är ett företag, beskattas detenligt normal företagsbeskattning (se kap 4.2). Hyresfastigheterna är i al mänhet fastighetsaktiebolag. Deomfattas liksom andra företag av samfundsbeskattningen. Allmännyttiga stiftelser, kommuner och företaghar vissa skatteförmåner som hänför sig til inkomstskattefrihet och ett effektivare nyttjande avreservationer såvida de bostadshus de äger inte juridiskt sett är bolag (al tså fastighetsbolag ellerbostadsaktiebolag).
En betydande del av stödet til hyresboende är utbudsstöd. Dessa finansieringsstöd al okeras til stöd förhyresboende speciellt via samfund som låter bygga fastigheter. I vil koren för ARAVA-lån ingår de kravsom stäl s på fastighetsägaren til exempel om grunderna för hur hyresnivån bestäms. Räntestödendäremot omfattar inte motsvarande krav. ARAVA-fastighetsbolagen har också jämfört med andrafastighetsbolag en särstäl ning visavi beskattningen. I al mänhet är fastighetsbolagensverksamhetsöverskott beskattningsbar inkomst. Låneamorteringar är inte avdragsgil a vid uträknandet avverksamhetsöverskottet. För ARAVA-fastighetsbolagens del kan ett eventuellt överskott dock användasför amortering av ARAVA-lån utan fiskala konsekvenser. Den för bostadsproduktionens vidkommande mest betydande reformen som genomförts under senareår har varit övergången til mervärdesskatt. Tidigare var bostadsbyggandet understäl t omsättningsskattendast til den del som rörde omsättningsskatten för bygginsatserna. Mervärdesskattesystemet beskattarhela bostadsproduktionenr mervärde. Den til ämpade skattefoten är nu 22%.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Den vertikala rättvisan i samband med beskattningen av boende granskas i det följande genom enpresentation av fakta kring hur boendebeskattning samt skatte- och andra stöd al okeras mellan hushålsom lever på olika inkomstnivå. Den horisontala rättvisan granskas genom en jämförelse avbostadsbidragen vid olika besittningsformer.
Bostadsbidragets fördelning mellan olika inkomstgrupper kan i betydande mån bero på vad som anseshöra til bostadsbidragen. Så är också den centrala frågan huruvida de beräknade fördelarna av denpartiella skattefriheten för bostadsinkomsten och försäljningsvinsten tas med i jämförelsen. De kalkylersom presenteras i detta kapitelbaserar sig på inkomstfördelningsstatistiken och utgående från den på dekalkyler Statens Central för Ekonomisk Forskning utfört enligt TUJA-mikrosimulationsmodellen(Viitamäki 1999). För granskning enligt inkomstklasser är hushål en indelade inkomstmässigt i fem tilantalet lika stora delar.
År 1996 beviljades ränteavdrag åt ungefär en miljon hushål . Det genomsnittliga räntebidraget var för al amottagare ca 2.400 mark per år. Ränteavdraget bestod av både underskottsersättning och ett extraränteavdrag. Det sistnämnda al okerades klart til de övre inkomstgrupperna. För de barnfamiljer(ensamförsörjarhushål en ej medräknade) som beviljades ränteavdrag var avdraget i medeltal 3.400 mark,medan enpersonshushål en beviljades i medeltal 1.300 mark per år. Av barnfamiljer med två eller fleravuxna beviljades 77% ränteavdrag, medan bara 25% av enpersonshushål en erhöl avdraget.
Ränteavdraget al okeras tydligt til de övre inkomstgrupperna. Såväl det genomsnittliga stödet somantalet stödbeviljade ökar med ökande inkomster. Räntestödet har kritiserats just med anledning avdenna upptäckt: räntestödet ges til medel- och höginkomsttagare, dvs til sådana hushål som också utanstödet kan skaffa sig en egen bostad. Bilden blir dock en annan om bostadsbidragen tas med i statristiken.
I så fal kan man tala om en fördelning av bostadsbidragen inkomstklasserna emellan. Undersökningarnagäl ande bostadsinkomster presenteras senare separat.
Tabell 6.2: Det al männa bostadsbidraget, bostadsbidraget för pensionärer, för studerande samtränteavdraget enligt inkomstklass år 1996.
Ovan presenterade jämförelse grupperna emellan är inte helt problemfri. Den centrala teoretiskatvistefrågan gäl ande bestämmandet av stöden är huruvida fördelen av skattefriheten för bostadsinkomsträknas med i bostadsbidragen. . Att se bostaden som ett investeringsobjekt försvarar inkluderandet avbostadsinkomsten och möjligen också fördelarna av den partiella skattefriheten vid försäljningsvinsten ijämförelsen bostadsbidragen emellan. Såvida boendet betraktas som al män konsumtion är ovanpresenterade mer befogad. Också i den föregående jämförelsen saknas finansieringsstöden helt. (omfinansieringsstöden se tabell 6.4).
Om man ser til människans hela livstid är i al mänhet ägarboende fördelaktigare än att bo på hyra.
Til spetsat kan man faktiskt påstå, att även om mindrebemedlade människors hyresboende stöds, endastsänker stödet deras boendeutgifter närmare de kalkylerade utgifterna för ägarboende, såvidaamorteringarna inte räknas som boendeutgifter. Finansmarknadens tidigare läge, speciellt file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm kreditregleringen och de korta amorteringstiderna låste förmodligen in en del av befolkningen för helalivet i små hyresbostäder trots att det inte var fördelaktigt (Laakso ja Loikkanen 1995).
I den enhetliga granskningen olika besittningsformer emellan borde al tså ägarboendets fördelaktigaposition, vilken framkommit ur studiet av människans hela levnadsbana, tas i beaktande. Att betraktabostaden som ett investeringsobjekt leder til detta. Tyvärr finns det inga kalkyler gäl ande de fördelarsom skattefriheten för bostadsinkomster respektive den partiella skattefriheten vid försäljning avbostäder från år 1996 som skulle motsvara dem rörande andra former av bostadsbidrag. Däremot hittarvi en undersökning från år 1993. På grund av att åren är olika presenteras fördelningen avbostadsinkomster inte til sammans med övriga bostadsbidrag.
Det finns olika sätt att beräkna bostadsinkomsten: i.Om man nalkas frågan utgående från marknadshyrorna, uppskattas den ägarboendes bruttoförmån medhjälp av rådande hyresnivå (den hyra, som ägaren skulle få om han hyrde ut sin lägenhet) Uppskattningenav gängse marknadshyror kan dock vara besvärlig på grund av tunna och lokalt ickeverksammahyresmarknader eller tidigare hyresregleringar. Dessutom försvåras uppskattningen av ägar- ochhyresbostädernas varierande standard. Bostadsinkomsten är den såkal ade nettoinkomst sombruttohyran ger då man drar av bostadens konsumtionskostnader, slitage samt ränteutgifter.
i.Om det inte finns användbar information om hyrorna, kan man försöka beräkna inkomsten med en metod som baserar sig på konsumentkostnader. Här ersätts den i granskningen i punkt i) på basen av hyran bestämda bruttoförmånen med det gängse priset på bostädersamt bostadens bruttoinkomst kalkylerad på basen av vinsten från ett alternativt investeringsobjekt. Påbasen av utförda beräkningar är bostadsinkomstens storlek mycket känslig för den valdaskatteprocenten. En förändring på en procentenhet i vinstprocenten kan sänka eller höjabostadsinkomsten med upp til nästan tio miljarder mark.
Följande granskning baserar sig närmast på en bruttomyresmetod lik den i punkt i). Den är utförd medmikrosimulationsmodellen TUJA vid Statens Central för Ekonomisk Forskning, på basen av ett urval urStatistikcentralens inkomstfördelningsstatistik (Mattila 1996).
Tabell 6.3: Den kalkylerade bostadsinkomsten per inkomstklass 1993.
På basen av såväl den sammanlagda bostadsinkomsten som hushål ens genomsnittliga bostadsinkomst serman att nettobostadsinkomsten accentueras i de högre inkomstgrupperna. I jämförelsen saknas stödet iform av partiell skattefrihet. Til gängliga uppgifter om hur det fördelar sig enligt inkomstklasser saknas,men en uppskattning av stödets totalnivå presenteras i kapitel 6.2.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Den uppfattning man vid en jämförelse av olika besittningsformer får om fördelningen av skatte- ochandra stöd är återigen mycket beroende av huruvida den förmån som erhål s genom attbostadsinkomsten samt vinsten vid försäljning av bostaden är skattefria omfattas som ett skattestöd förägarboende.
Tabell 6.4: Skattestöden för boende och andra stöd åren 1997 (realiserade) och 1999 (uppskattning),miljoner mark.
I tabell 6.4 presenteras kalkyler gäl ande direkta boende- och skattestöd, gjorda vid Statens Central förEkonomisk Forskning (Viitamäki 1999). De är såkal ade kassakalkyler, som inte bygger på någrabeteendeantagelser. Vid årtiondets början låg det totala bostadsbidraget på en nivå som var 2-2,5miljarder mark högre än den år 1997. Sänkningen beror huvudsakligen på två omständigheter: dels attman vid beskattningen av kapitalinkomster övergick til en relativ skattefot, dels att depressionen i börjanav 1990-talet sänkte vinsterna på försäljningen av egen bostad.
Efterfrågestöden, dvs bostadsbidragen, ränteavdragen samt ARAVA-lågräntelånen, samt förutomräntestöden de kalkylmässiga skattestöden, utgör av 1999 års stöd för boende ca 15 miljarder mark.
Utbudsstöden, dvs reparationsbidrag och de til samfund al okerade finansieringsstöden, är år 1999knappa 2,4 miljarder mark.
Av stöden presenterade i tabell 6.4 är ränteavdragen, de kalkylmässiga skattestöden, finansieringsstödentil hushål och reparationsbidragen til bostadsaktiebolagen samt ca 15% av bostadsbidraget stödal okerade til ägarboende. Stöden til hyresboende al okeras på motsvarande sätt år 1999 knappa 6,2miljarder, 36%.
Utan det kalkylmässiga skattestödet kan ägarboendet inte anses åtnjuta någon särstäl ning jämfört medhyresboendet. Den centrala frågan vid uvärderingen av situationen är ju hur man förhål er sig til dekalkylmässiga skattestöden. Nuvarande system, som innefattar ränteavdrag och partiell skattefrihet förförsäljningsvinst kan inte ur investeringsal okatorisk synvinkel ses som ett neutralt system.
Såvida man inte ser ägarbostaden som ett investeringsprojekt men ägarboendet dock som någonting manvil stöda, vore det mer befogat att gå över til ett system utan automatiska ränteavdrag och partiellskattefrihet för försäljningsvinst. Genom en ändring av vil koren för bostadsbidrag skulle ägarboendetkunna stödas til exempel genom just bostadsbidrag. Också ett system som beaktar familjensboendebehov under olika skeden av dess levnadsbana, som inte är bundet til ägandeformen vore värt attfundera på.
7. Beskattningen av boendet och den ekonomiska til växten 7.1 Neutral beskattning av investeringsobjekt Ett bostadsköp har länge varit en förträfflig investering. I jämförelse med andra former av förmögenhet file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm har ägarbostaden beskattats synnerligen milt. Dessutom har den periodvis mycket höga inflationeneffektivt ätit upp bostadsskuldernas nuvärde, och realräntorna var, speciellt om man beaktar rätten attdra av räntorna i beskattningen, länge negativa (se fig.7.1) Med tanke på al okeringen av resursernaberättar detta ändå inte hela sanningen, då samtidigt en omfattande kreditreglering varit i kraft. Inomramarna för kreditregleringen var en betydande del av hushål en och småföretagen, och speciellt nyafinasieringsbehövande som inte hade besparingar eller goda garantier i en dålig position. Däremotprioriterades hushål med förmögenhet samt gamla storföretag i regleringssystemet.
Genom kreditregleringar som gynnade storföretagens investeringar strävade man til att bibehål a denekonomiska til växten på hög nivå. En av avigsidorna i detta var förstås för bostadssektorns del vårboendestandard, som jämfört med många andra västländer släpade efter. I förhål ande til människanslevnadsbana avviker den finska boendekonsumtionen från bl a den svenska och den amerikanska i det attunga människors bostadskonsumtion här är mycket låg, medan den stiger upp mot pensionsåldern. Påandra hål vänder den nedåt efter 40-50-årsåldern (Kuismanen. Laakso ja Loikkanen 1999). Regleringenav finansmarknaden, som speciellt kraftigt gäl de bostadsfinansieringen och överhuvudtaget avsaknaden avinstitutioner specialiserade på bostadsfinansiering upprätthöl en blockering som löstes upp medfrigörelsen av finansmarknaden med början år 1987. Denna konstellation ledde mot slutet av 1980-talettil en överhettad bostadsmarknad, som sedan rasade ihop med den al männa lågkonjunkturen.
Tidpunkten och sättet på vilket kreditregleringen nedmonterades kan diskuteras, men själva operationentorde ha varit oundviklig. Figur 7.1: Realräntans och realräntans med ränteavdrag för bostad utveckling i Finland 1961-1999.
I de reformer som genomfördes efter nedmonteringen av kreditregleringen riktades uppmärksamhetenmot drag i beskattningen och stöden vilka placerade investeringsobjekten i en annorlunda position. Alltsåreparerades i skattereformerna åren 1989 och 1993 många olägenheter i skattesystemet. Inomboendebeskattningen och stöden skedde dock inga större strukturella förändringar. Om man jämför enegen permanent bostad med andra investeringar i samma storleksklass, såsom aktier och hyresbostad, ärägarbostaden fortfarande i al mänhet den mer fördelaktiga, al tså är rådfande system inte neutraltbeträffande investeringar. Å andra sidan, om man tänker sig att beskattningslösningar rätta til boendetsexterneffekter, kan man inte se systemet som konsekvent om man betänker til hurdana hushål och tilvilken boendekonsumtionsstandard en betydande del av stödet går.
7.2 Boendet och arbetsmarknadens verksamhet Skatte- och stödpolitiken gäl ande boendet kan ha effekter utom för boendet också för människansbeteende på arbetsmarknaden och mer al mänt på den regionala rörligheten. Strävan att skaffa enägarbostad kan tänkas leda til att utbudet på arbetskraft ökar. Å andra sidan avvikerägarbostadsprojekten i flyttningsrörelsen regioner emellan från hyresgästens til den del som gäl ermöjliga kapitalförluster och också andra transaktionskostnader. I en stagnerad region dämpasflyttningsivern av de låga bostadspriserna, med vilka man inte kan finansiera bostadsköp inom etttil växtområde. Dylika verkningar borde beaktas, om ägar- och hyresboende i skatte- och stödpolitikeninte behandlas neutralt.
Om banden mellan bostads- och arbetsmarknaden i Finland finns i någon mån forskningsmaterial från desenaste åren. Ökningen av andelen ägarboende (eller i eget hus boende) som förklaring til de regionala file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm skil naderna i arbetslöshet tycks enligt Pehkonens (1998) undersökning ha en lindrigt ökande effekt påarbetslösheten i Finland. De resultat som Laakso och Loikkanen (1995) och Tervo (1997) kommit framtil minskar ägarboendet flyttningssannolikheten. På basen av dessa undersökningar är det dock svårt attsäga om oviljan att flytta beror på ägarbostaden i sig (risken för kapitalförlust) eller har någon annanorsak som liger bakom bostadsköpet.
Pehkonen (1998) har undersökt banden mellan den regionala arbetslösheten och ägarboendet. Imaterialet för hela landet förefal er ägarboendet ha ett positivt samband med arbetslösheten. Problemetmed resultaten är bara det, att det område där arbetslösheten är minst, dvs Nylands arbetskraftsdistrikt,är ett klart ndantag i materialet. Om man avlägsnar Nyland ur materialet försvinner det klara sambandetmellan ägarboende och arbetslöshet. Arbetslösheten varierar förvisso mellan arbetskraftsdistrikten, menvariationen i den relativa andelen ägarboende är ganska liten.
8. Boendebeskattningen och stödet ur stabiliseringspolitisk synvinkel.
Boendebeskattnings och -stödproblematiken har samband också med stabiliseringspolitiken, med andraord strävan att dämpa växlingarna på bostadsmarknaden, i och för sig inom hela nationalekonomin. Tilden hör också att mildra arbetslösheten i stagnerade regioner. I detta sammanhang kan man särskiljasåkal ade automatiska verkningar från beslutna åtgärder och deras verkningar.
När det gäl er Finland kan man påstå, att, som ett resultat av regleringen av finansmarknaden, en stelnominell ränta, rätten att avdra bostadslåneräntorna i beskattningen samt inflationsutvecklingentil sammans gjorde att systemet försatte bostadsmarknaden och hela ekonomin i obalans. Medan denekonomiska til växten accellererade ändrades de nominella räntorna inte nämnvärt, men til gången tilfinansiering blev bättre. Inflationen tog fart och förorsakade til sammans med skatteavdragsrätten til enansenlig sänkning av realräntan. Samtidigt sjönk realvärdet på lån. Det lönade sig att ta lån så mycket detgick att få. I stagnationsregionernaökade priset på bostadsfinansiering och til gången försvagades. Såhärtil spetsade bostadssektorn växlingarna i ekonomin. Som ett resultat av förändringen inomfinansmarknaden och Finlands EMU-medlemskap fungerar ovan beskrivna mekanism inte längre somförut, om också boendebeskattningen inte förnyats. I nuläget, då hela ekonomin möts av enkonjunktursituation såsom den aktuella högkonjunkturen, som avviker från den i de ledande EMU-länderna, förändras inte den europeiska centralbanken på basen av situationen i Finland. Alltså kan en delav räntestelhetens, boendebeskattningens och inflationsutvecklingens gemensamma konjunkturverkanännu finnas kvar.
Bostads- och hela byggsektorn har också beslutsenligt använts som ett instrument i den aktivakonjunkturpolitiken. Sektorn har fått pröva bla konjunkturskatter ock byggmarksavgifter. Å andra sidanhar den statsbelånade ARAVA-bostadsproduktionen använts som instrument i konjunkturpolitiken. I denekonomiska nedgångskonjunkturen under nuvarande årtiondes början strävade man til att genom en avstaten stödd bostadsproduktion lindra den djupa depressionen Bostadssektorns utgifts- och inkomstverkningar på den offentliga ekonomin har under detta årtiondeblivit föremål för noggrannare granskning än tidigare också ur den offentliga ekonomins och specielltbalansens i statsbudgeten synvinkel. Utgifterna inom de tre olika bostadsbidragssystemen omfattas avstatens budget. ARAVA-lånen och statens räntestöd påverkar däremot inte statens budgetutgifter. Definansieras genom Statens bostadsfond som ligger utanför statsbudgeten. Skatteavdragsstödet inverkar file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm inte på budgetens slutsumma utan syns endast som en minskning i skatteinkomsterna. De til boendethör mervärdesskatterna, budgetöverföringsskatterna, förmögenhetsskatterna, kapitalskatterna samtgåvo- och arvsskatterna utgör en del av statsbudgetens inkomster. Den kommunvisa fastighetsskattendäremot utgör en del av kommunernas inkomster.
En orsak til att också boendets budgetverkningar fick al t större uppmärksamhet var depressionen ibörjan av 1990-talet. Den åtföljdes av en snabb skuldsättning inom den offentliga sektorn, vilket i sin turgjorde att en sträng budgetdisciplin blev regeringarnas centrala rättesnöre.
En annan orsak har att göra med att begränsandet av underskott i ekonomin är en central del i EMU-projektets til växt- och stabiliseringsavtal. I detta sammanhang räknas som offentliga samfund staten,kommunerna, kommunförbunden och socialskyddsfonderna samt fonder utanför budgeten, såsom tilexempel Statens bostadsfond. Enligt til växt- och stabiliseringsavtalet får det offentliga samfundetsunderskottinte överskrida tre procent av BNP. I denna konstellation måste man åtminstone tidvisreflektera över utövandet av finanspolitik, inklusive boendeskatte- och stödpolitiken, ur den offentligasektorns synvinkel. Boendeskatterna minskar det såkal ade EMU-underskottet, medan stöden ökar underskottet.
Bostadsbidragen ökar EMU-underskottet direkt, och skatteavdragen genom uteblivna skatter. En del avboendestödssystemen har ändå sådana positiva helhetsekonomiska effekter att deras nettoeffekter påEMU-underskottet inte går att faststäl a direkt på stödets belopp. Til exempel får staten ansenligaskatteinkomster genom bostadsproduktionen. Dessutom kan stödsystemet ha verkningar påarbetsutbudet och därigenom på hela nationalekonomin, verkningar där bedömningen av omfattning ochriktning inte är så enkel.
Efter medlet av 1980-talet har Finland genomgått en hel del förändringar, som kraftigt påverkat/förmedlats til också utvecklingen på bostadsmarknaden. I samband med frigörelsen av finansmarknadenupplevdes först en ovanligt kraftig boom inom helhetsekonomin och speciellt inom bostadsmarknaden,varefter följde en kol aps. Finansmarknaden i likhet med byggnadsbranschen upplevde en konkursvågsamt fusioner, som ofta innebar också internationalisering. Den öppning av de inre marknaderna sommedlemskapet i ETA och senare i EU medförde inverkar i någon mån också på byggnadsbranschen. Inombostadsfinansieringen uppstod småningom nya finansieringsinstrument, speciellt blev de långsiktigafinansieringsmöjligheterna bättre til gängliga. EMU-medlemskapet medförde att räntor och finanspolitikfaststäl s på samma nivå som inom hela EMU-området. I denna rapport har vi kartlagt förändringar som under sista tiden genomförts inom beskattning ochstödpolitik, samt nuläget gäl ande boendet.Skattereformerna som genomförts i Finland åren 1989 och1993 har sammanhängt med institutionella förändringar och har delvis också gäl t boendet. Ocksåhyresregleringen har stegvis avvecklats under åren 1992-95. Alla dessa förändringar har haft sin egenandel i växlingarna inom den finländska ekonomin och bostadsmarknaden.
Pågående kraftiga ekonomiska til växt, den flyttningsvåg som rör sig mot helsingforsregionen och tilnågra andra universitetsstadsregioner, samt upphettningen inom bostadsmarknaden har under de al rasenaste tiderna givit upphov til en diskussion om behovet av en reform av skatte- och stödpolitiken, endiskussion som förs ända in i regeringskretsarna. file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Asuntopoli ttisten tukien kestävä kehittäminen (1999): Suomen ympäristö 294.
Asuntotoimi Suomessa (1993). Painatuskeskus, Helsinki.
Barr, Nicholas (1994): The Economics of the Welfare State. 2nd edition. Böckerman, Petri (1999): Asuntomarkkinoiden rooli työmarkkinoiden sopeutumisessa.
Kansantaloudellinen aikakauskirja 1/1999.
Böckerman, Petri (1998): Asuntomarkkinoiden toiminta ja työmarkkinoiden toiminta.
Tutkimusselosteita 149. Palkansaajien tutkimuslaitos, Helsinki.
Englund, P. & Ionnides, Y.M. (1997): House Price Dynamics: An International Empirical Perspective. Journal of Housing Economics, Vol 6, 119-136.
Hal ituksen esitys Eduskunnal e tuloverolaiksi sekä laiksi eräiden yleishyödyllisten yhteistöjen verohuojennuksista annetun lain 1 ja 6 §:n muuttamiseksi. Esityksen perustelut (1992).
Eduskunnan Internet-sivut osoitteessa www.eduskunta.fi.
Hal ituksen esitys Eduskunnal e laeiksi elinkeinotulon verottamisesta annetun lain ja konserniavustuksesta annetun lain muuttamisesta. Esityksen perustelut (1992).
Eduskunnan Internet-sivut osoitteessa www.eduskunta.fi.
Honkapohja, Seppo & Koskela, Erkki & Paunio, Jouko (1996); Depression of the 1990's in Finland: An Analytic View. Finish Economic Papers 9.
Hughes, G.A: & Heal, G.M.(toim)(1980): Tax Policy and the Tax System. Juntto, Anneli (1999): "Sosiaalinen asuminen markkinamurroksessa" julkaisussa Hyvinvointikatsaus 1/99. Tilastokeskus, Helsinki.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Juntto, Anneli (1990): Asuntokysymys Suomessa. Topeliuksesta tulopolitiikkaan.
King, Peter (1998): "Needs and Choice in Housing: An Indiviualistic Approach" julkaisussa Scandinavian Housing & Planning Research vol 15, no 1.
Kosonen, Katri (1997): House price dynamics in Finland. Discussion Papers 137. Labor Institute for Economic Research, Helsinki.
Kuismanen, Mika & Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A. (1999): Demographic Factors and Demand for Housing in the Helsinki Metropolitan Area.
Keskustelualoite 191. Valtion taloudellinen tutkimuskeskus, Helsinki.
Laakso, Seppo (1999): The Development of Regional Housing Markets in Boom and Recession.
Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A. (1995): Finnish Homes - Through Passages or Traps. Real Laakso, Seppo & Loikkanen, Heikki A. (1999): Asuntomarkkinat ja asumisen tukijärjestelmät.
Suomen ympäristö 311. Ympäristöministeriö, Helsinki.
Lehtinen, Ilkka (1999): Asuntomarkkinat murroksessa. Tietoaika 2/1999. Tilastokeskus, Helsinki.
Loikkanen, Heikki A. (1989): "Asumisen talous ja asuntopolitiikka" teoksessa Loikkanen, Heikki A & Pekkarinen, Jukka (toim): Suomen kansantalous - instituutiot, rakenne ja kehitys. WSOY, Helsinki.
Mattila, Veli-Matti (1996): Asuntotulolaskelmia. TUJA-ryhmän sisäinen muistio 26.1.1996.
Oswald, Andrew (1996): A Conjecture on the Explanation for High Unemployment in the Industrial Nations: Part I. University of Warwick. Internet-sivut osoitteessa www.warwick.ac.uk/fac/soc/Economics/person/oswald.htm.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm Pehkonen, Jaakko (1998); Työmarkkinoiden kohtaanto ja alueelliset työttömyyserot, teoksessa Pohjola, Matti (toim)(1998).
Penttilä, Seppo (1998): Verotus tietoyhteiskunnassa. Sitra, Helsinki.
Pohjola, Matti (toim)(1998): Suomalainen työttömyys. Taloustieto Oy, Helsinki.
Rakentaminen ja asuminen. Vuosikirja 1997. Tilastokeskus, Helsinki.
Rakentamisen suhdanteet 1999:2 (1999). Rakennusteol isuuden keskusli tto, Helsinki. Renaud, B. (1965): The 1985-1994 Global Real Estate Cycle: Its Causes and Consequences.
Working Papers 1452. The World Bank, Washington.
Siikanen, Antti (1999): "Asumismenot rasittavat vuokralaisia ja velkaisia" julkaisussa Hyvinvointikatsaus 1/1999. Tilastokeskus, Helsinki.
Terhemaa, Antti (1999): "Yhteiskunta suosi omistusasumista". Taloussanomat, 28.8.1999.
Tervo, Hannu (1997): Long-Distance Migration and Labour Market Adjustment: Empirical Evidence from Finland 1970-90. University of Jyväskylä, School of Business and Economics, Working Papers 168.
Valtion asuntorahasto (1999): "Vuokra-asuntojonossa yli 100.000 hakijaa - kysyntä kasvanut rajuimmin pääkaupunkiseudulla". Lehdistötiedote 12.1.1999.
Valtion asuntorahasto Internet-sivut osoitteessa www.vyh.fi/ara ja erityisesti niiden tilastosivut osoitteessa www.vyh.fi/ara/tilastot sekä ARAVA-järjestelmää käsittelevän kirjan esittelysivut osoitteessa www.vyh.fi/ara/kirja.htm.
Vihriälä, Vesa (1999): "Ei syytä paniikkiin asuntomarkkinoil a". Kauppalehti 24.8.1999.
Viitamäki, Heikki (1999): Asumisen tuet vuosina 1990-1999. Keskustelualoite 196.
Valtion taloudellinen tutkimuskeskus, Helsinki.
Wood, Gavin A. (1990): "The Tax Treatment of Housing: Economic Issues and Reform Measures" file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm julkaisussa Urban Studies vol 27, no 6.
file:///Volumes/TM%20Center/01_NewbizProjekter/Nordic%20Tax%20R…0Council/Gammel%20side/htdocs/seminare/stocholm/fin/finsk-k.htm

Source: http://nsfr.dk/uf/90000_99999/92226/bbf63bd3cda25e66541f9178c4472f9b.pdf

Microsoft word - 2006 mrcc exam draft - with comments.doc

HENNEPIN COUNTY EMS SYSTEM MEDICAL CONTROL PHYSICIAN CERTIFICATION EXAM The purpose of this exam is to familiarize you with paramedic treatment protocols. The test is based on the current published version of the Hennepin County EMS Advanced Life Support (ALS) Medical Protocols, ALS Protocol Appendix, and the EMS Council approved ambulance diversion policy (available online). It is recogni

medicalmediass.com

Neurol Med Chir (Tokyo) 50, 622¿626, 2010Intravenous Methylprednisolone Reduces the Risk ofPropofol-Induced Adverse Effects During Wada TestingNobuhiro MIKUNI, Youhei YOKOYAMA, Atsuhito MATSUMOTO,Takayuki KIKUCHI, Shigeki YAMADA, Nobuo HASHIMOTO*,Department of Neurosurgery, Kyoto University Graduate School of Medicine, Kyoto;*National Cerebral and Cardiovascular Center, Suita, OsakaThe adv

Copyright © 2010-2014 Pdf Pills Composition