Farmacia italiana online: acquisto cialis in Italia e Roma senza ricetta.

Microsoft word - Åm 2008-6717 allvarlig psykisk störning utredningsskyldighet.doc


L ./. Riksåklagaren angående grov misshandel
Högsta domstolen har förelagt mig att komma in med svarsskrivelse. Jag vill
anföra följande.
Min inställning
Jag bestrider Ls ändringsyrkanden. Jag ville emellertid inte motsätta mig att
Högsta domstolen meddelar prövningstillstånd vad avser frågan om hovrätten
har fullgjort sin utredningsskyldighet när det gäller att avgöra om den tilltalade
vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning i den mening som av-
ses i 30 kap. 6 § brottsbalken.
Bakgrund
L har på en restaurang stuckit en kniv i buken på H med en livshotande skada som följd. L och H känner inte varandra sedan tidigare och gärningen var helt oprovocerad. Åtalet L åtalades för försök till mord bestående i att han på en restaurang uppsåtligen försökt beröva H livet genom att sticka en kniv i buken på honom med livsho-tande skada som följd. L förklarade att han saknade minne av händelsen och att han därför varken kunde erkänna eller förneka gärningen. Han gjorde gällande att han i vart fall saknade uppsåt att döda eller skada, eftersom han drabbats av en tillfällig sin-nesförvirring. Tingsrätten En rättspsykiatrisk undersökning utfördes beträffande L. I utlåtandet redovisas slutsatserna att L har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvar-lig psykisk störning, men att han vid tiden för undersökningen inte har en all-varlig psykisk störning. I utlåtandet anges bl.a. följande. L har vid tiden för gärningen haft behandling med mycket höga doser av två läkemedel (Paroxetin och Buspiron) vilka som biverkan kan ge agitation, förvirring och psykotisk reaktion. Han har veckan före händelsen haft en uttalad sömnbrist där han också känt sig stressad av att företaget blivit utsatt för inbrott och han har upplevt att han varit utsatt för nå-gon form av förföljelse – föreställningar som har närmast paranoida övertoner. L har medgett intag av mindre mängd alkohol, men det går inte att med säker-het fastställa hur mycket han druckit under kvällen eftersom det saknas blod-prov angående alkoholkoncentrationen. Bedömningen är att Ls psykiska till-stånd vid gärningstillfället utgör en allvarlig psykisk störning och att det finns ett tydligt samband mellan denna och åtalad gärning. Utredningsteamets upp-fattning är att L haft en psykotisk reaktion vid gärningen som är ett resultat av uttalad stress, sömnlöshet, medicineffekter och möjligen alkoholpåverkan och att detta är att anse som en allvarlig psykisk störning. Tingsrätten anförde sammanfattningsvis följande. Det har inte framkommit någon antydan till förklaring till varför L angrep H. Gärningen framstår som oplanerad, impulsiv och irrationell och att L lugnt låter sig föras ut och därefter stannar utanför restaurangen, talar för att han inte var medveten om vad som inträffat. L har haft en psykotisk reaktion vid gärningen och han har inte varit medveten om sina handlingar på ett sådant sätt som krävs för att uppsåt kan anses ha förelegat. Det har inte redovisats någon analys som utvisar alkohol-koncentrationen i Ls blod/utandningsluft och de personer som träffat honom under kvällen har inte uppfattat honom som alkoholpåverkad. Det är inte visat att alkoholen utgjort någon avgörande eller ens väsentlig faktor för att utlösa det tillstånd L hamnade i. Det är därför inte visat att L själv vållat den tillfälliga sinnesförvirringen som han led av vid gärningen. Tingsrätten fann att L inte haft uppsåt och ogillade åtalet. Hovrätten I hovrätten åberopade åklagaren ett analysbesked av vilket det framgår att blodprov tagits på L kl. 01.15 (i anmälan är brottstiden angiven till kl. 00.25-00.30) och att han då hade 0,08 mikrogram Paroxetin per gram blod samt 1,65 promille etanol i blodet. Hovrätten hämtade in yttrande från Socialstyrelsen över den rättspsykiatriska undersökningen. Socialstyrelsens rättsliga råd anförde i sitt yttrande, utan nå-gon motivering, att det anser – till skillnad från undersökningsläkaren – att L ej begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och att han ej lider av en allvarlig psykisk störning. Enligt vad som framgår av yttrandet har rättsliga rådet inte inhämtat yttrande från vetenskapligt råd. Åklagaren åberopade vidare en dom från 2005, genom vilken L dömdes för att år 2004 ha gjort sig skyldig till hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd efter att ha druckit alkohol i samband med medicinering. Därutöver hördes som vitt-ne en polisinspektör som samtalat med L, antingen i en polisbil eller i arresten, efter den nu aktuella gärningen. Polisinspektören uppgav att L då berättat för honom att han varit ute på kvällen och mött någon som han trodde kunde vara inblandad i inbrottet i hans lokal och att han hade stuckit denne med kniv. En-
ligt polisinspektören var L inte särskilt alkoholpåverkad men var nedstämd och
bekymrad över det inträffade.
Undersökningsläkaren hördes i hovrätten och förklarade att ju mer alkohol L
drack desto mer påverkade det hans psykiska tillstånd. De nya uppgifterna för-
ändrade emellertid inte undersökningsläkarens uppfattning om Ls psykiska
tillstånd vid gärningstillfället och läkaren stod fast vid de slutsatser han redovi-
sat i sin rättspsykiatriska undersökning.
Inte någon av dem som stod bakom yttrandet från Socialstyrelsens rättsliga råd
hördes i hovrätten.
Hovrätten uttalade i sina domskäl sammanfattningsvis följande. Utredningen
visar att L var kraftigt alkoholpåverkad vid gärningen. Om hans uppgift att han
drack måttligt med alkohol i samband med firmafesten är riktig innebär det att
han under den tid om knappt 15 minuter som han vistades på restaurangen in-
nan gärningen ägde rum måste ha förtärt avsevärda mängder alkohol. Ett så-
dant händelseförlopp är inte sannolikt. Ls alkoholförtäring måste antas ha haft
betydelse för det som inträffade på restaurangen, på samma sätt som när han år
2004 gjorde sig skyldig till våldsbrott under påverkan av alkohol och medicin.
Trots att han handlat på ett sätt som framstår som irrationellt och främmande
för honom under normala förhållanden, ger polisinspektörens vittnesmål vid
handen att L strax efter händelsen var orienterad och medveten om vad han
gjort. Socialstyrelsen har vid sin bedömning haft tillgång till samma material
som undersökningsläkaren. Styrelsens yttrande bör i allmänhet ses som det
mest tillförlitliga. Enbart det faktum att Socialstyrelsen inte träffat L kan inte
tillmätas någon avgörande betydelse. Det har inte framkommit något i målet
som ger hovrätten anledning att komma till annan slutsats när det gäller Ls
psykiska tillstånd vid gärningen än den som Socialstyrelsen har gett uttryck för.
Hovrätten fann att L begått gärningen uppsåtligen och att den var att bedöma
som grov misshandel. Hovrätten menade att straffvärdet var fängelse tre år och
bestämde påföljden i enlighet därmed.
Överklagandet
L har, med åberopande av samma grunder som i underinstanserna, yrkat att Högsta domstolen ska ogilla åtalet eller, i andra hand, med tillämpning av 30 kap. 6 § brottsbalken, döma honom till en icke frihetsberövande påföljd. L har som skäl för prövningstillstånd anfört att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen uttalar sig om vilka krav som ska stäl-las på den jämförelse som ska göras mellan en rättspsykiatrisk undersökning och Socialstyrelsen yttrande däröver. Kan en jämförelse ske när ett yttrande inte är motiverat? L anser också att det på denna grund föreligger synnerliga
skäl att pröva överklagandet och så även av den anledningen att hovrätten för-
bisett de beviskrav som gäller i brottmål.
Grunderna för min inställning
Det är klarlagt att L har stuckit en kniv i buken på H och att skadan var livsho-tande. De objektiva förutsättningarna för straffansvar är således uppfyllda. L har gjort gällande att han på grund av tillfällig sinnesförvirring saknat uppsåt, varför åtalet ska ogillas. Under alla förhållanden har han anfört att han vid gär-ningstillfället led av en allvarlig psykisk störning och att det därför föreligger hinder mot att döma honom till fängelse. Uppsåt och psykisk störning Den grundläggande förutsättningen för att uppsåt ska föreligga brukar formule-ras som ett krav på att gärningsmannen ska ha varit i tillräcklig grad medveten om vad han eller hon har gjort. Det innebär att uppsåt inte kan föreligga vid ofrivilliga handlingar. Även om gärningsmannen tillfälligt har varit från sina sinnens bruk är kravet på uppsåt uppfyllt om tillståndet är självförvållat. Har en gärning begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, ska nämligen detta, enligt 1 kap. 2 § andra stycket brottsbalken, inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Hit hör exempelvis alkoholutlösta psykoser. Det föreligger dock inte anledning att till-lämpa bestämmelsen om kravet på uppsåt är uppfyllt enligt vanliga normer. I såväl NJA 1995 s. 48, det s.k. Flinkfallet, som i NJA 2001 s. 899 ansågs upp-såtskravet uppfyllt enligt vanliga normer, trots att gärningsmannen handlat i ett tillfälligt psykotiskt tillstånd, utlöst av alkoholberusning (Brottsbalken – En kommentar på Internet, 1 kap. 2 §). Även psykiskt störda lagöverträdare kan alltså enligt vanliga normer begå upp-såtliga brott. Det kan emellertid vara svårare att bedöma uppsåtsfrågan i ett sådant fall än annars, särskilt om den psykiska störningen är allvarlig. Kravet på uppsåt ska dock i princip förstås på samma sätt som annars. Om t.ex. en psykiskt störd person lider av förföljelseidéer och därför förgriper sig på någon medför inte det, att han eller hon skulle ha saknat uppsåt att överfalla denne. En sådan missuppfattning utesluter inte, att han velat göra just vad han gjort. Prin-cipen brukar anses vara att uppsåt inte föreligger, om en normal människa, som hade samma föreställning om sakförhållandena som den psykiskt störde, inte skulle anses ha handlat uppsåtligt. Prövningen av uppsåtsfrågan torde i de fles-ta fall ge till resultat att uppsåt föreligger (se t.ex. a. kommentar 30 kap. 6 § och NJA 2004 s. 702 ). Det i brottmål sedvanliga beviskravet gäller och det är åklagaren som har be-visbördan för att den tilltalade har handlat med uppsåt. L har begått gärningen före den 1 juli 2008. 30 kap. 6 § brottsbalken i sin äldre lydelse ska därför tillämpas (SFS 2008:320). Enligt den äldre lydelsen får den som begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning inte dömas till fängelse. Högsta domstolen har emellertid genom rättsfallen NJA 1995 s. 48 och NJA 2001 s. 899 slagit fast att fängelseförbudet inte omfattar självför-vållade tillfälliga psykosartade tillstånd, t.ex. om tillståndet har utlösts genom alkohol- eller narkotikaberusning. Det är domstolen som ska avgöra om gärningsmannen har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Vid denna prövning gäller en överviktsprincip (NJA 2004 s. 702). Utredning om en tilltalads psykiska hälsotillstånd Vid tidpunkten för den nu aktuella gärningen och domstolarnas handläggning av åtalet kunde rätten, enligt 1 § lagen (1991:1137) om rättspsykiatrisk under-sökning, besluta om rättspsykiatrisk undersökning i syfte att bedöma om det finns medicinska förutsättningar att överlämna den misstänkte till rättspsykiat-risk vård enligt 31 kap. 3 § brottsbalken och om den misstänkte har begått gär-ningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. I förarbetena till lagstiftningen anges, att en bedömning av huruvida den miss-tänkte begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning natur-ligtvis kan ge underlag även för domstolens ställningstagande i själva ansvars-frågan när det gäller de subjektiva brottsrekvisiten. Domstolen kan alltså, an-förde departementschefen, utnyttja en rättspsykiatrisk undersökning för att av-göra om den misstänkte handlat med sådant uppsåt eller sådan oaktsamhet som krävs för straffbarhet vid en gärning av det aktuella slaget (prop. 1990/91:58, Bilaga 2, s. 502). Ett utlåtande över en rättspsykiatrisk undersökning är ett sakkunnigutlåtande, i princip jämställt med andra sådana som inges i en rättegång. Domstolen är där-för inte bunden av det. Inte heller Socialstyrelsens yttrande är något annat än ett sakkunnigutlåtande (se t.ex. a. kommentar 30 kap. 6 § och NJA 2004 s. 702). Enligt 40 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken ska ett sakkunnigutlåtande ange de skäl och omständigheter, på vilka det däri angivna omdömet är utfor-mat. Med omständigheter avses de fakta och de iakttagelser den sakkunnige har gjort. Användandet av ordet ”skäl” innebär att den sakkunnige ska ange vilka särskilda erfarenhetssatser han tillämpat på dessa fakta (se Edelstam, Sakkun-nigbeviset, 1991, s 312). Ekelöf påpekar att den sakkunnige i sitt utlåtande bör lägga sig vinn om att så noggrant som möjligt upplysa rätten om hur säker han är på sin sak (Rättegång IV, 6:e uppl., 1992, s. 229). Detta är av stor vikt för rättens bevisvärdering. Edelstam anger att bestämmelsen kan verka självklar, men för rättens möjlighet att kunna ta ställning till sakkunnigutlåtandet är det, uttalar han, av yttersta vikt att argumenten och skälen för slutsatsen redovisas utförligt (a.a. s. 312). Om rätten finner det erforderligt kan den, enligt 40 kap. 8 § rättegångsbalken, utöver det skriftliga utlåtandet, låta höra den sakkunnige. Om utlåtandet har avgetts av ett ämbetsverk, akademi eller annat offentligt samfund, får den som deltagit i utlåtandets avgivande dock inte höras muntligen annat än om det an-ses vara oundgängligen nödvändigt. Edelstam framhåller att förhöret kan underlätta för rätten att förstå utlåtandet. För att kunna bedöma utlåtandets bevisvärde kan rätten behöva ställa frågor, bl.a. för att får klarhet i vilka metoder som den sakkunnige tillämpat eller de djupare liggande värderingar som eventuellt kan ligga till grund för utlåtandet. Syftet med sakkunnigförhöret är att pröva den sakkunniges kvalifikationer, att klarlägga otydligheter i det skriftliga utlåtandet samt pröva hållbarheten och bevisvärdet av detta (a.a. s. 319 och 321). Rättsmedicinalverket har med stöd av 12 § andra stycket förordningen (1991:1413) om rättspsykiatrisk undersökning meddelat föreskrifter och all-männa råd om rättspsykiatrisk undersökning (SOSFS 1996:14 [M]). Föreskrif-terna reglerar även det rättspsykiatriska utlåtandets utformning och innehåll. I dessa senare delar har samråd skett med Socialstyrelsen (se under rubriken Bemyndigande). Det finns inte några bestämmelser som på motsvarande sätt reglerar yttranden från Socialstyrelsens rättsliga råd, varken vad avser beredningen av yttrandet eller dess utformning och innehåll. I förarbetena till 12 § lagen om rättspsykiat-risk undersökning (prop. 1990/91:58, Bilaga 2, s. 556) anges emellertid följan-de. ”Och självfallet är det väsentligt att styrelsen ger tillräckligt utförliga mo-tiveringar till sina ställningstaganden, särskilt i de fall då styrelsen har en annan uppfattning än den som redovisas i den tidigare utredningen.” Lidberg och Wiklund har uttalat att rättsliga rådet har skyldighet att motivera sina ändringar och att det är ovanligt att rådet ändrar utan att ha hört vetenskap-ligt råd. Praxis är, anför de, att yttrande inhämtas från vetenskapligt råd när tveksamhet föreligger rörande undersökningsläkarens bedömning (se Svensk rättspsykiatri, 2:a uppl., 2004. s. 171 f.). Har domstolen hämtat in ett yttrande från Socialstyrelsen över en utförd rätts-psykiatrisk undersökning och avviker detta från undersökningsläkarens utlå-tande, bör styrelsens yttrande i allmänhet vara att anse som det mest tillförlitli- ga (a. kommentar, 30 kap. 6 § samt NJA 1998 s. 162 och NJA 2004 s. 702). Högsta domstolen har emellertid i båda rättsfallen anfört att domstolen inte får undandra sig att jämföra och bedöma utlåtandena. I det sist nämnda rättsfallet har Högsta domstolen i det sammanhanget uttalat följande. ”Ibland kan det finnas olika meningar företrädda i sådana utlåtanden och yttranden, och domstolen får då pröva dessa mot varandra. Härtill kan komma utredning som kompletterar ett utlåtande eller yttrande. Så t.ex. kan den som avgivit detta höras muntligen. Vidare kan hänsyn behöva tas till material i form av exempelvis sjukvårdsjournaler från tiden före och efter det aktuella brottet eller intyg eller andra handlingar som tillkommit efter ett rättspsykiatriskt utlåtande eller ett yttrande av Socialstyrelsen (jfr NJA 1998 s. 162). Domstolen skall däremot inte självständigt göra någon medicinsk bedömning och åsätta en diagnos, och den måste vara mycket försiktig med att låta den tilltalades eget uppträdande inför rätta inverka på bedömningen av det psykiska tillståndet hos den tilltalade (jfr nyss-nämnda rättsfall). Vad domstolen har att göra är alltså att pröva den utredning som fram-lagts och söka bilda sig en egen uppfattning på grundval av detta material. Olika faktorer påverkar denna prövning. Det kan vara sakkunskapen hos de personer som yttrat sig, det underlag som de har använt sig av, förut-sättningarna för deras observationer av det psykiska tillståndet (t.ex. un-dersökningssituation och tidsrymd) samt de bedömningar som de gjort och hur de redovisat dessa. Det säger sig självt att detta ibland kan vara en vansklig uppgift, särskilt om meningarna går isär hos de medicinskt sak-kunniga.” När det särskilt gäller fängelseförbudet anges i brottsbalkskommentaren avse-ende 30 kap. 6 § (både i tidigare versioner och i den som färdigställts efter lag-ändringarna den 1 juli 2008) följande. …domstolen [är] naturligtvis skyldig att tillse, att paragrafens presumtion mot fängelse iakttas. Domstolen måste vara försiktig med att ådöma fäng-else i fall, där det finns anledning att misstänka allvarlig psykisk störning. Det åligger domstolen, där det finns anledning till sådan misstanke, att (…) föranstalta om den utredning som må finnas erforderlig för att klar-göra om misstanken är grundad. Tyvärr är det inte alltid möjligt att uppnå tillfredställande klarhet därom. Betänkligheterna mot att ådöma brottspå-följd trots ovisshet om den tilltalades psykiska tillstånd är emellertid stör-re eller mindre beroende på påföljdens beskaffenhet och på den misstänk-ta störningens beskaffenhet. Bedömningen i uppsåts- och påföljdsfrågan Utredningen visar att L sedan mars 2005 var ordinerad 80 mg Paroxetin per dag samt att han senare under 2005 även blev ordinerad 60 mg Buspar per dag. Av såväl § 7-intyget som det rättspsykiatriska utlåtandet framgår att L vid tidi-gare tillfällen uppvisat minnesluckor, viss personlighetsförändring och våldsamt beteende i samband med alkoholintag och samtidig medicinering. Den fällande domen för hot mot tjänsteman och våldsamt motstånd (brotten begångna i augusti 2004) är ett exempel detta, även om L vid den tiden var ordinerad en annan typ av medicin. Ett annat exempel, som redovisas i det rättspsykiatriska utlåtandet, är att L i mars 2006, efter att ha druckit alkohol, ska ha omhändertagits av polis och hamnat i ”fyllecell” efter bråk med vakt på en restaurang. I utlåtandet anges att L då önskade få antabusbehandling, eftersom han skulle på en affärsresa utom-lands och inte ville hamna i svårigheter där. Någon antabusbehandling kom emellertid inte till stånd eftersom läkare inte hade uppgifter om att L var alko-holberoende. Enligt min uppfattning visar dessa uppgifter att L vid tidigare tillfällen har upp-trätt våldsamt och aggressivt i samband med alkoholkonsumtion, att han var medveten om detta och därför hade anledning att räkna med en sådan effekt vid tidpunkten för gärningen. Inom ramen för § 7-utredningen har L uppgett att han innan gärningen ska ha intagit ett par glas mousserande vin på företaget, tre starköl och två eller tre snapsar på julmiddagen samt en starköl vid bowlingen. Han uppgav också att han kände sig påverkad. Under den rättspsykiatriska utredningen och hand-läggningen i domstolarna har han emellertid ändrat dessa uppgifter. Vid den rättspsykiatriska undersökningen uppger L att den mängd alkohol som han fått i sig under kvällen som mest skulle röra sig om motsvarande en halv flaska vin. Det rättspsykiatriska utlåtandet är baserat på Ls där lämnade uppgifter om sitt alkoholintag. Det anges att L medger intag av en mindre mängd alkohol under kvällen, men att det med säkerhet inte gått att fastställa hur mycket han druckit under kvällen, eftersom blodprov saknas avseende alkoholkoncentrationen. Mot denna bakgrund är det utredningsteamets uppfattning är att L haft en psy-kotisk reaktion vid gärningen som är ett resultat av uttalad stress, sömnlöshet, medicineffekter och möjligen alkoholpåverkan. De uppgifter som tillkom i hovrätten, särskilt vad gäller polisinspektörens vitt-nesmål och alkoholkoncentrationen i Ls blod, har enligt min mening stor bety-delse för bedömningen i uppsåts- och påföljdsfrågan. Har L haft uppsåt till gärningen?
Polisinspektörens vittnesmål visar att L kort tid efter gärningen har varit fullt kontaktbar och att han då förklarat sitt handlande med att han trodde att H kun-de vara inblandad i inbrottet på hans företag. Vittnesmålet ger starkt stöd för att L vid gärningsögonblicket var medveten om att han angrep H och varför han gjorde det. Även de uppgifter undersökningsläkaren, Harald Nilsson, lämnade i hovrätten ger stöd för den slutsatsen. Jag har tagit del av ljudupptagningen från sakkun-nigförhöret och av den framgår att Harald Nilsson uppgav att den som befinner sig i ett psykotiskt tillstånd mycket väl kan vara medveten om de handlingar han utför och kan mycket väl veta att han sticker kniven i en person. Harald Nilsson anförde vidare, att ska man gå på vad polisinspektören har uppgett så var L medveten om vad han gjorde, men han har likväl gjort det under påver-kan av en psykos. Harald Nilsson uppgav också att det psykiatriskt var som att en pusselbit föll på plats – det blir mer förklarligt, även om det är en icke verk-lighetsförankrad psykotisk tanke. Enligt min uppfattning är det mot bakgrund av det ovan anförda styrkt att L var i sådan grad medveten om sina handlingar att han enligt vanliga normer uppfyl-ler kravet på uppsåt. Har L begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning i den
mening som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken?

Socialstyrelsens rättsliga råd, som har tagit del av utredningen i målet och de nya uppgifter som tillkom i hovrätten, har funnit att L inte har begått den åtala-de gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Rättsliga rådet har inte motiverat detta ställningstagande. Som framgår ovan är naturligtvis utgångspunkten att Socialstyrelsens rättsliga råd ska motivera sitt ställningstagande, särskilt i en situation där styrelsen har en annan uppfattning än undersökningsläkaren. I annat fall torde det som regel vara svårt för domstolen att jämföra och bedöma utlåtandena på sätt som Högs-ta domstolen uttalat i NJA 2004 s. 702. I det nu aktuella fallet har så inte skett. Det hade t.ex. varit möjligt för hovrätten att hålla sakkunnigförhör med den läkare som var föredragande i Socialstyrelsens rättsliga råd för att på så sätt skaffa sig närmare information om varför rådet inte delade undersökningsläka-rens bedömning. Beträffande påföljdsfrågor har rätten en betydande utredningsskyldighet (Fit-ger, Rättegångsbalken – En kommentar på Internet, 35 kap. 1 §). Sådan skyl-dighet har domstolen bl.a. vad gäller frågan om den tilltalade har begått den åtalade gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om domsto-len inte införskaffar tillräckligt material för påföljdsfrågans bedömning kan det utgöra rättegångsfel (Fitger, a.a. 58 kap. 1 §). I detta sammanhang finns det skäl att nämna NJA 2006 s. 40. I det fallet, som gällde utvisning av en utlänning med barn i Sverige, hade underinstanserna inte hämtat in någon utredning som kunde belysa barnperspektivet. Högsta domsto-len menade att övrig personutredning i målet inte heller var tillräcklig för detta ändamål och fann därför att hovrätten inte fullgjort den utredningsskyldighet som åvilar domstolen. Högsta domstolen uttalade att underlåtenheten är att anse som ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på bedömningen av utvis-ningsfrågan och undanröjde därför hovrättens dom i erforderliga delar samt visade målet åter till hovrätten för fortsatt prövning. Med hänsyn till vad som anförts ovan menar jag att den i Högsta domstolen avgörande frågan är om hovrätten – genom att underlåta att hämta in komplet-terande utredning från Socialstyrelsens rättsliga råd när det gäller skälen för rådets bedömning – inte har fullgjort den utredningsskyldighet som åvilar rät-ten när den har att bedöma om den tilltalade har begått gärningen under påver-kan av en allvarlig psykisk störning. Avgörande för bedömningen av huruvida L har begått gärningen under påver-kan av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken får, enligt min mening, anses vara hur man bedömer vilken påver-kan hans alkoholintag har haft på hans psykiska tillstånd. Det i hovrätten åberopade analysbeviset visar att L ca 45 minuter efter gärning-en hade 1,65 promille etanol i blodet. De uppgifter L i ett tidigt skede av utred-ningen lämnade om sin alkoholkonsumtion stämmer betydligt bättre överens med vad som framgår av analysbeviset, än vad han senare har uppgett. När det gäller frågan om L har druckit någon större mängd alkohol på restaurangen bör det nämnas, att enligt utredningen i målet anlände L dit i taxi kl. 00.17 samt har som brottstid i polisanmälan uppgetts kl. 00.25-00.30 (förundersökningsproto-kollet, tab. 18, s. 1, 3 och 76). Med hänsyn till dessa uppgifter och vad som i övrigt framkommit i utredningen är det inte sannolikt att L under den korta tid han befunnit sig på restaurangen kan ha intagit någon större mängd alkohol. I stället menar jag att det får anses vara klarlagt att L har konsumerat ansenliga mängder alkohol under tiden fram till dess att han anlände till restaurangen. Det bör därvid nämnas att Ls minne upphör först då han spelar bowling. Enligt vad som framgår av utredningen inleddes bowlingen kl. 23.00 (se bl.a. tab. 18 s. 100). Det innebär att Ls minne upphör först efter det att han måste ha intagit en stor del av den alkohol han sammanlagt konsumerar under kvällen. Enligt min uppfattning ger dessa omständigheter i förening med vad som an-getts ovan om att L vid tidigare tillfällen har agerat våldsamt då han intagit alkohol i samband med medicinering, tillräckligt stöd för slutsatsen att hans tillstånd har utlösts av att han har intagit stora mängder alkohol. Av vad som angetts ovan angående de tidigare händelserna framgår också att L var väl medveten om att han kunde bli aggressiv och våldsam om han intog alkohol. Han hade således anledning att räkna med en sådan effekt och han har därför själv vållat sitt tillstånd. Även utredningsläkaren, Harald Nilsson, har i hovrätten vidgått att en så om-fattande alkoholförtäring som L måste ha ägnat sig åt kan få konsekvenser.
Harald Nilsson har uppgett att ju mer alkohol L drack den aktuella kvällen des-
to mer påverkade det hans psykiska tillstånd samt att det inte kan ha varit lämp-
ligt för L att ha druckit alkohol motsvarande 1,65 promille. Även detta menar
jag talar för att alkoholen har varit avgörande för det tillstånd L hamnade i.
Och det förändras inte av att Harald Nilsson som sin uppfattning har anfört att
alkoholen var av underordnad betydelse och att L ändock hade kunnat handla
på det sätt han gjorde.
Kritik kan i och för sig riktas mot att hovrättens domskäl är kortfattade och att
domstolen inte på ett tydligt sätt har redovisat hur den har kommit fram till sina
slutsatser i uppsåts- och påföljdsfrågan. Jag menar emellertid att hovrätten har
kommit till rätt slutsats och att det inte kan anses ha varit oundgängligen nöd-
vändigt att hovrätten skulle ha hämta in ytterligare utredning från Socialstyrel-
sens rättsliga råd.
Sammanfattningsvis är det därför min uppfattning att den utredning hovrätten
haft har varit tillräcklig som underlag för att bedöma huruvida L vid tidpunkten
för gärningen led av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30
kap. 6 § brottsbalken. Jag anser därvid att utredningen inte ger tillräckligt stöd
för slutsatsen att övervägande skäl talar för att han led av en sådan störning vid
brottstillfället. Jag menar således att det föreligger förutsättningar att döma L
till fängelse och har ingen erinran mot hovrättens påföljdsbestämning.
Prövningstillstånd
Rätten har ett utredningsansvar när det gäller frågan om den tilltalade vid tid-punkten för gärningen led av en allvarlig psykisk störning. Högsta domstolen har uttalat att rätten inte får undandra sig att jämföra och bedöma de olika utlå-tandena. Högsta domstolen har också lämnat riktlinjer för hur denna bedöm-ning ska gå till och vad som bör beaktas vid densamma. Såvitt mig är bekant motiverar Socialstyrelsens rättsliga råd regelmässigt sina yttranden i de fall då rådet gör en annan bedömning än den som undersök-ningsläkaren har gjort. Vidare torde rättsliga rådet i de situationerna som regel inhämta yttrande från vetenskapligt råd. Den nu aktuella situationen – där So-cialstyrelsens rättsliga råd utan närmare motivering och utan att ha hört något vetenskapligt råd går emot undersökningsläkaren – är därför mycket ovanlig. Dessa omständigheter talar mot prövningstillstånd. Samtidigt är det viktigt att det tydligt framgår under vilka förutsättningar dom-stolarna har en skyldighet att begära in ytterligare underlag när de har att be-döma om gärningsmannen har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning, särskilt när det finns olika uppfattningar bland de medicinskt sakkunniga. Det nu aktuella målet är begränsat till just frågan om vilken utred-ningsskyldighet domstolen har, vilket inte har varit fallet i de tidigare mål Högsta domstolen har haft att pröva. Det innebär att Högsta domstolen i detta fall torde ges goda möjligheter, för det fall den anser det nödvändigt, att ytter-ligare utveckla vad som krävs av rätten när det gäller att utreda huruvida den tilltalade har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk störning och under vilka förutsättningar bristerna får anses vara så allvarliga att det är fråga om ett rättegångsfel som kan antas ha inverkat på rättens bedömning i detta avseende. Jag vill därför inte motsätta sig mig att Högsta domstolen med-delar prövningstillstånd. För det fall Högsta domstolen finner skäl att meddela prövningstillstånd anser jag att det bör begränsas till frågan huruvida hovrätten fullgjort sin utrednings-skyldighet vad avser frågan om den tilltalade vid gärningstillfället led av en allvarlig psykisk störning i den mening som avses i 30 kap. 6 § brottsbalken. Om Högsta domstolen skulle finna att hovrätten inte har fullgjort sin utred-ningsskyldighet och att det kan antas ha inverkat på rättens bedömning, bör hovrättens dom i erforderliga delar undanröjas och målet visas åter till hovrät-ten för fortsatt behandling. Om Högsta domstolen meddelar ett på så sätt begränsat prövningstillstånd åbe-ropar jag ingen bevisning och anser att målet kan avgöras utan huvudförhand-ling. Anders Perklev Stefan Kopia till - Åklagarkammaren i Borås (404A-5170-06) - Socialstyrelsen, rättsliga rådet

Source: http://www.aklagare.se/PageFiles/3199/%C3%85M%202008%206717%20%20Allvarlig%20psykisk%20st%C3%B6rning%20utredningsskyldighet.pdf

american association for laboratory accreditation

SCOPE OF ACCREDITATION TO ISO/IEC 17025:2005 In recognition of the successful completion of the A2LA evaluation process, accreditation is granted to this laboratory to perform the following Electromagnetic Compatibility, SAR, HAC, Telecommunications, OTA, Battery, and Wireless testing of LTE, WCDMA, GSM, CDMA and AMPS wireless devices. Test Technology Test Method(s) Wireless

Questions--5a es

Questions --- Shevrin & Stadler Participant Is there a difference between Lupron and Zoladex? Walter Stadler, MD All of these drugs cause castration, and whether one gives a medication to cut down the testosterone or one removes the testicles, it has the same effect. In fact, I would argue that if we want to save a billion dollars in this country on Medicare, everyone with advanc

Copyright © 2010-2014 Pdf Pills Composition